Det är ganska exakt fyra år sedan jag avslutade min blogg för att hitta nya sätt att uttrycka mig. De kom ganska snart. Jag fick en förfrågan om att vara med och skriva i ett projekt som eventuellt skulle bli en tryckt bok och jag nappade på det förstås. Dagen före första deadline hade jag ingen text, men fick då förslaget att jag skulle skriva dikter och dikter blev det. Först tio stycken som landade i TokKlokBok tillsammans med texter av tio andra författare. Emellan och efteråt en himla massa dikter som bara ville ut med ojämna mellanrum. Det verkade som om inspirationen aldrig skulle ta slut, men det gjorde den en dag och då var det dags att publicera Ett helhjärtat bokslut - små och stora dikter.
Under de här fyra åren har jag blivit bostadslös, varit skuldsatt upp över öronen, blivit skuldfri, haft ångest av de mest skilda slag, irrat fram och tillbaka till synes planlöst och fallit fritt hur många gånger som helst. Jag har sällan sett sammanhang, men jag har sett tillräckligt mycket för att orka resa vidare mot ett mål jag oftast inte sett eller kommit ihåg förrän jag är framme. Jag har bott inneboende på flera olika ställen, mött människor av olika slag och skapat ett stort nätverk av vänner, utbildat mig till självkänslacoach, varit volontär på Härbärget i Eskilstuna, vid Katarina kyrkas flyktinghjälp i Stockholm, på Levande föda i Valdemarsvik, på Berget i Rättvik och på Springpride i Eskilstuna.
Jag har rest runt i Indien under fyra och en halv månad och också där fått många vänner, till och med en familj. Jag har stått på bokmässan i Göteborg, jobbat som personlig assistent åt en kvinna med ALS, som assistent åt en affärsman, som jordgubbsförsäljare och haft uppdrag åt människor som själva inte hunnit med. Jag har varit med och rensat, röjt, bränt och återvunnit saker i mitt föräldrahem som är till salu, hjälpt till att flytta min mamma till lägenhet och varit kattvakt på flera olika ställen. Framför allt har jag studerat, läst och lyssnat och sedan omsatt teorin i praktiken.
Dottern har pluggat i fyra år och är färdig lärare, hon börjar på sitt första lärarjobb nästa vecka. Sista året var så utvecklande på alla sätt och vis, grattis till hennes elever. Äldre sonen har fått jobb, sagt upp sig när han fått nog och skaffat nytt jobb, flyttat hemifrån och blivit sambo. Yngre sonen har tagit studenten, träffat flickvän, fått jobb, blivit sambo, tagit körkort, förlovat sig, brutit förlovningen och flyttat hem till pappa igen.
Allt är föränderligt och för att inte gå under behöver vi kunna släppa taget om det gamla, de uttjänta sanningarna, och skapa en ny framtid. Ett samhälle där vi samarbetar istället för konkurrerar, där vi pratar med varandra istället för om varandra, där vi lyfter varandras framgångar istället för att vara avundsjuka och jämföra oss med andra, där människor får ta konsekvenserna av sina handlingar istället för att bestraffas. Vi sitter alla i samma båt och då är det vettigt att ro åt samma håll. Och kanske är det de vi gör fast det inte ser så ut.
Just nu befinner jag mig i Dalarna, i Rensbyn utanför Falun. Här tar jag hand om katt, höns, ankor, duva och en massa växter i växthus, utomhus och inomhus. Husets ägarinna har kommit och gått, de ursprungliga planerna på långritt gick i stöpet på grund av extremhettan och alla bränder, men hon har haft möjlighet att göra annat som hon annars inte har möjlighet att göra då hon tar hand om djuren. Hon har hästar också, men dem ansvarar jag inte för, jag bara pratar med dem ibland. Jag trivs otroligt bra här, dessutom har jag kommit tillbaka till mina rötter, född och uppvuxen på bondgård, med höns, katt och hund. Hela tiden får jag nya insikter och kan se mitt liv ur ett mer enhetligt perspektiv.
Ju störrekänsla av sammanhang (KASAM) vi har, desto lättare är det att hantera livets med- och motgångar. KASAM är uppbyggd hanterbarhet, begriplighet och meningsfullhet, som tillsammans gör oss motståndskraftiga mot stress. Mitt tidigare liv innehöll mycket stress och lite mening, mitt nuvarande liv är relativt hanterbart, begripligt och så mycket mer meningsfullt. Strävar till ännu mer resiliens, som är den långsiktiga förmågan hos ett system att hantera förändringar och fortsätta att utvecklas.
I slutet av april i år fick jag diagnosen bröstcancer. 12 mars kände jag en knöl stor som en apelsin i vänster bröst. Jag förnekade och förträngde och ville inte ta till mig att jag hade cancer. Efter en månad tog jag mod till mig och bokade tid på bröstcentrum. Där togs ultraljud och biopsi, jag kände mig liten och utlämnad. En dryg vecka senare satt jag hemma och läste min journal, mycket riktigt var det bröstcancer, av ett ovanligare slag. På ett undermedvetet plan visste jag, svart på vitt blev den en chock. När jag följande morgon fick säga det högt och dela det med min ena son blev cancern lättare att bära. Jag kände då att jag kommer att klara det här utan den konventionella behandling med cellgifter och operation som var vårdens förslag på behandling.
Fram till i slutet av maj var jag rädd för min cancer och tumören växte. Där kom jag till en vändpunkt och började se mig själv som frisk. Cancern finns i min kropp, men jag är så mycket mer än bara en kropp. Och även om den finns i min kropp så är den kollektiv för jag är en del av helheten. Ju fler jag delar den med, desto lättare är den att bära och ju mer medkänsla och böner, desto fortare läker den. Jag är mycket tacksam för all medkänsla och allt stöd jag får och jag vet att det är många som ber för mig. Mer om cancer och hur du kan hitta den självläkande förmågan kommer i ett annat blogginlägg.
Imorgon är det nymåne och jag kommer att skicka nymånehealing. Healingen är donationsbaserad och för att få maximal nytta av den är det viktigt att du skriver ner din vision, din drömbild av hur du vill att ditt liv ska se ut. Vad vill du arbeta med, hur vill du bo, med vem vill du bo, vad vill du skapa för samhälle? Skriv så detaljerat som möjligt och lev dig in i scenariot, hitta känslan av att du redan är där. Healingen kommer att förstärka din önskan om förändring. Vid nymåne sår vi frön, och som vi sår får vi som bekant skörda. Vad vill du skörda? Titta gärna in på min Facebooksida "Mona Gullström, författare och coach, om du vill veta mer.
Imorgon kommer jag att skriva mer konkret om hur vi kan skapa det liv vi vill ha. Det handlar om kvantfysik, inte flum.
Med ljus och värme från ett blåsigt Rensbyn,
Mona
Under de här fyra åren har jag blivit bostadslös, varit skuldsatt upp över öronen, blivit skuldfri, haft ångest av de mest skilda slag, irrat fram och tillbaka till synes planlöst och fallit fritt hur många gånger som helst. Jag har sällan sett sammanhang, men jag har sett tillräckligt mycket för att orka resa vidare mot ett mål jag oftast inte sett eller kommit ihåg förrän jag är framme. Jag har bott inneboende på flera olika ställen, mött människor av olika slag och skapat ett stort nätverk av vänner, utbildat mig till självkänslacoach, varit volontär på Härbärget i Eskilstuna, vid Katarina kyrkas flyktinghjälp i Stockholm, på Levande föda i Valdemarsvik, på Berget i Rättvik och på Springpride i Eskilstuna.
Jag har rest runt i Indien under fyra och en halv månad och också där fått många vänner, till och med en familj. Jag har stått på bokmässan i Göteborg, jobbat som personlig assistent åt en kvinna med ALS, som assistent åt en affärsman, som jordgubbsförsäljare och haft uppdrag åt människor som själva inte hunnit med. Jag har varit med och rensat, röjt, bränt och återvunnit saker i mitt föräldrahem som är till salu, hjälpt till att flytta min mamma till lägenhet och varit kattvakt på flera olika ställen. Framför allt har jag studerat, läst och lyssnat och sedan omsatt teorin i praktiken.
Dottern har pluggat i fyra år och är färdig lärare, hon börjar på sitt första lärarjobb nästa vecka. Sista året var så utvecklande på alla sätt och vis, grattis till hennes elever. Äldre sonen har fått jobb, sagt upp sig när han fått nog och skaffat nytt jobb, flyttat hemifrån och blivit sambo. Yngre sonen har tagit studenten, träffat flickvän, fått jobb, blivit sambo, tagit körkort, förlovat sig, brutit förlovningen och flyttat hem till pappa igen.
Allt är föränderligt och för att inte gå under behöver vi kunna släppa taget om det gamla, de uttjänta sanningarna, och skapa en ny framtid. Ett samhälle där vi samarbetar istället för konkurrerar, där vi pratar med varandra istället för om varandra, där vi lyfter varandras framgångar istället för att vara avundsjuka och jämföra oss med andra, där människor får ta konsekvenserna av sina handlingar istället för att bestraffas. Vi sitter alla i samma båt och då är det vettigt att ro åt samma håll. Och kanske är det de vi gör fast det inte ser så ut.
Just nu befinner jag mig i Dalarna, i Rensbyn utanför Falun. Här tar jag hand om katt, höns, ankor, duva och en massa växter i växthus, utomhus och inomhus. Husets ägarinna har kommit och gått, de ursprungliga planerna på långritt gick i stöpet på grund av extremhettan och alla bränder, men hon har haft möjlighet att göra annat som hon annars inte har möjlighet att göra då hon tar hand om djuren. Hon har hästar också, men dem ansvarar jag inte för, jag bara pratar med dem ibland. Jag trivs otroligt bra här, dessutom har jag kommit tillbaka till mina rötter, född och uppvuxen på bondgård, med höns, katt och hund. Hela tiden får jag nya insikter och kan se mitt liv ur ett mer enhetligt perspektiv.
Ju störrekänsla av sammanhang (KASAM) vi har, desto lättare är det att hantera livets med- och motgångar. KASAM är uppbyggd hanterbarhet, begriplighet och meningsfullhet, som tillsammans gör oss motståndskraftiga mot stress. Mitt tidigare liv innehöll mycket stress och lite mening, mitt nuvarande liv är relativt hanterbart, begripligt och så mycket mer meningsfullt. Strävar till ännu mer resiliens, som är den långsiktiga förmågan hos ett system att hantera förändringar och fortsätta att utvecklas.
I slutet av april i år fick jag diagnosen bröstcancer. 12 mars kände jag en knöl stor som en apelsin i vänster bröst. Jag förnekade och förträngde och ville inte ta till mig att jag hade cancer. Efter en månad tog jag mod till mig och bokade tid på bröstcentrum. Där togs ultraljud och biopsi, jag kände mig liten och utlämnad. En dryg vecka senare satt jag hemma och läste min journal, mycket riktigt var det bröstcancer, av ett ovanligare slag. På ett undermedvetet plan visste jag, svart på vitt blev den en chock. När jag följande morgon fick säga det högt och dela det med min ena son blev cancern lättare att bära. Jag kände då att jag kommer att klara det här utan den konventionella behandling med cellgifter och operation som var vårdens förslag på behandling.
Fram till i slutet av maj var jag rädd för min cancer och tumören växte. Där kom jag till en vändpunkt och började se mig själv som frisk. Cancern finns i min kropp, men jag är så mycket mer än bara en kropp. Och även om den finns i min kropp så är den kollektiv för jag är en del av helheten. Ju fler jag delar den med, desto lättare är den att bära och ju mer medkänsla och böner, desto fortare läker den. Jag är mycket tacksam för all medkänsla och allt stöd jag får och jag vet att det är många som ber för mig. Mer om cancer och hur du kan hitta den självläkande förmågan kommer i ett annat blogginlägg.
Imorgon är det nymåne och jag kommer att skicka nymånehealing. Healingen är donationsbaserad och för att få maximal nytta av den är det viktigt att du skriver ner din vision, din drömbild av hur du vill att ditt liv ska se ut. Vad vill du arbeta med, hur vill du bo, med vem vill du bo, vad vill du skapa för samhälle? Skriv så detaljerat som möjligt och lev dig in i scenariot, hitta känslan av att du redan är där. Healingen kommer att förstärka din önskan om förändring. Vid nymåne sår vi frön, och som vi sår får vi som bekant skörda. Vad vill du skörda? Titta gärna in på min Facebooksida "Mona Gullström, författare och coach, om du vill veta mer.
Imorgon kommer jag att skriva mer konkret om hur vi kan skapa det liv vi vill ha. Det handlar om kvantfysik, inte flum.
Med ljus och värme från ett blåsigt Rensbyn,
Mona