I tisdags började tårarna rinna redan vid frukost och de har runnit mer eller mindre fram till i morse. Inte förrän idag, efter mitt besök på onkologen, kunde jag sätta ord på det jobbiga jag gått igenom. Jag tänkte då på den situation jag är i nu kontra den situation mina föräldrar var i för 57 år sedan när de gifte sig. Nya insikter, ny förståelse och nya perspektiv, lättare bagage.
Medan jag var i Rensbyn flyttade min äldre son, som jag bott hos ganska mycket sedan mitten av december förra året, ihop med sin flickvän i hans lägenhet. Det betydde att jag inte kunde komma tillbaka till det ställe jag bodde, utan till hennes lägenhet, i flyttkaos. Min pappa var 36 år när mina föräldrar gifte sig och fram till dess hade han bott ihop med sin mor, min farmor, som blev änka när han var 22 år. När min mamma flyttade in, flyttade min blivande farmor in i lillstugan - hon blev satt på undantag. Det var så man gjorde i bondesamhällen i Finland 1961.
Det fanns ingen förståelse för hur andra kunde känna - är du inte känslomässigt vuxen kan du inte förstå eller sätta dig in i andras situation eller känslor. Det tog många, långa år innan min mor och min farmor började komma överens och kunna umgås utan rädsla/fientlighet och jag tror att min farmors bröstcancer hade stor del i att situationen förändrades.
Ända sedan jag kom hit i tisdags har jag känt mig obekväm i min egen kropp och vaknat med gråt på morgnarna. På kvällarna har jag tittat på en ny favoritserie på Netflix, Mr Selfridge, och den har fått mig att gråta massor också. De har blivit som min egen familj och när personer i serien dör är det som att familjemedlemmar dör och tårarna har fått fritt utlopp. Det var först idag som jag kunde sätta ord på känslorna, att nu var det jag som var satt på undantag och kände mig utanför. Och även om jag inte var född 1961 när mina föräldrar gifte sig, så finns det i mitt DNA. Jag kände ju dessutom av de energier som fanns i luften.
Den gamla fördomen om elaka svärmödrar behöver transformeras. Det är en omställning som sker när två människor förenas och om vi kan se det ur en annan synvinkel än tidigare så blir det så mycket bättre. När jag kan känna att jag får en dotter i Mårtens sambo istället för att känna att jag förlorar en son, då vinner jag allt. Samarbete istället för konkurrens. Efter att ha sett min farmor lägga sig i mina föräldrars äktenskap och min mamma la sig i mitt, så kommer jag definitivt inte lägga mig i deras relation. Jag hade också svärmorsproblem, färgad som jag var av min uppväxt. När jag och mannen skildes efter drygt tio år fick jag och barnens farmor en annan relation, mer avslappnad.
I och med att jag har bott med min son i flera perioder de senaste två åren så har jag lärt mig att inte agera på mina impulser. När jag triggats igång och tänkt börja tjata på honom har jag bitit mig i tungan och bett mig själv hålla tyst. Det har förbättrat vår relation och han är inte rädd för mig längre som han varit tidigare. Undrar hur många generationer denna rädsla för föräldrarna funnits? I november när jag var på kraniosakral behandling fick jag upp "inte göra pappa arg, inte göra mamma ledsen" vid lätt beröring på bröstet. Och nu är jag inte längre rädd, min mamma kan inte trigga igång mig längre. När jag slutade vara rädd kan jag också se hennes situation ur ett nytt perspektiv.
Att hela relationen till sina föräldrar och barn är så mycket mera än att hela de biologiska släktbanden. I ett större perspektiv hänger allt i hela universum ihop och släktskap är så mycket mer än biologi. Mina föräldrar är de människor jag valde att växa upp hos, men när jag känt att jag behövt paus från dem så finns det alltid människor med liknande engerier som har triggat igång mina oläkta sår. Mina barn har hittat andra "föräldrar" som har fått dem att se på vår relation ur nya perspektiv. Det händer hela tiden, vare sig du är medveten om det eller inte. Vi är alla barn av livet, alla Guds barn. Vi är själar som söker mänskliga upplevelser i en kropp.
Precis som vi människor har själar så har djur och växter det också, hus och stenar med för den delen. Som barn kommunicerar vi på andra sätt än genom att prata. Vi vet intuitivt var vi ska söka mat genom sugreflexen, vi skriker när vi är hungriga, vill ha torr blöja eller är trötta. Jag tror också vi kan prata med djur och växter, men vuxna som har glömt den kommunikationen avfärdar oss precis som deras föräldrar avfärdade dem och vi stänger ner och trycker bort. Vi bygger in minnen i våra muskler och våra kroppar blir spända. Egentligen handlar det om missförstånd och de missförstånden kan ha sina rötter långt tillbaka. Vi dömer utifrån vad våra ögon ser och vad våra öron hör, men tror vi det är enda sättet att kommunicera är vi väldigt blockerade.
Nu lever vi en extrem tid och vi orkar inte längre hålla alla spänningar i våra kroppar, sanningen ska fram och vi vill leva autentiskt. Jag har de senaste åren åter öppnat upp för att kommunicera på andra sätt än genom ord och med annat än människor. Jag kramar träd och vi sjunger för varandra. Ibland får jag budskap. Jag kommunicerar med andra växter och i Rensbyn fick jag för första gången ett budskap från ett djur, den lilla katten. Jag "pratar" med hus och möbler, med mat och vatten. Jag har börjat lita på min intuition igen och hur dåligt jag än mår vissa dagar, vet jag att jag ska stanna i det måendet tills det släpper. Jag har många sår att läka.
Ibland när jag känner att jag inte vill leva, så vet jag ändå att jag inte vill dö. Jag kan känna det som att ingen annan har det så svårt som jag har det och allt känns svart, men ändå finns det samtidigt en känsla av tacksamhet. Det här är mitt liv med mina utmaningar och när jag väl landat efter berg- och dalbanan och hittat mitt centrum, känner jag att jag lagt ytterligare en bit i pusslet för att jag ska känna mig hel och komplett. Jag har vågat visa mig som jag är, jag har vågat visa mig svag och det är just det som gör mig stark.
Jag vet att jag är hel och komplett, men jag får ännu känslor av att inte duga, inte vara eller ha tillräckligt, av skuld och skam, dåligt självförtroende och självkritik. Alla dessa begränsade tankar som förminskar mig och får mig att känna mig mindre värd och som hindrar mig från att nå mina mål. Visst skulle jag kunna ta en enklare väg, skaffa ett jobb och tjäna bra med pengar, men det är inte mitt hjärtas väg och vägen till hållbar framgång och då fortsätter jag vidare utan allt det yttre som förr gav mig ett värde. Fortsätter lösa mina inre konflikter vartefter de kommer. Vila emellan slagen. På onsdag nästa vecka ska jag äntligen träffa en psykoterapeut och även om det känns som jag väntat alldeles för länge så vet jag att allt sker i exakt rätt tid. Det har inte varit dags förrän nu.
Besöket på onkologen kändes bra. Proverna jag tog i tisdags var normala, vad nu det är? Inom gränsvärdena i vilket fall som helst. Lever, njurar, blod, vita och röda blodkroppar, infektionsvärde och en hel del annat var precis som de skulle. Det enda som låg något under gränsvärdet var natrium, ändå har jag petat i mig en hel del salt i sommar med tanke på att jag druckit mycket vatten och svettats mycket. Kanske låg det lågt för att jag grät salta tårar innan jag tog proverna 🤣
Läkaren jag träffade var den läkare som jag fick förtroende för vid förra besöket. Han ställde en massa frågor och mätte tumören i mitt bröst. Från att ha varit 5 x 8 cm i slutet av april så är den nu 10 x 11 cm. Den växte så länge jag var rädd, när jag slutade vara rädd slutade den växa och har sedan dess varit oförändrad. Det rosa har blivit blått, enligt läkaren kan det bero på att det är cancerceller också i huden. Han sa att det också kunde bli sårigt och att man kunde stråla området för att läka huden, inte direkt för att minska cancercellerna. Jag tackade nej, blir det sår så blir det för att huden ska läka och då får den läka i sin egen takt. Jag har inte bråttom och cancern är ingen quick fix.
Det är så skönt att veta att allt är som det ska. Cancern talar om för mig att jag ska vara snäll med mig och ta hand om mig, det är min främsta uppgift. Min hjärna vill gärna lägga sig i och det är ju också tacksamt för då får jag reda på vilka begränsade tankar som ännu hindrar mig från att bara vara och känna att det är tillräckligt. Min hjärna säger att jag måste marknadsföra min bok och mina tjänster i företaget eller söka jobb, min kropp säger vila och gör det du har lust med. Jag fattar inga beslut ur rädsla längre, bara väntar tills jag är tillräckligt lugn och då vet jag precis vad jag ska göra utan att egentligen fatta beslut. Det landar i mig. Har funderar över min roll på LinkedIn där jag vill bli mer synlig, autenticitet vs taktik, men tänker att det ger sig. Är nu med i en grupp där vi hjälper varandra att dela inlägg, kommentera och ställa frågor och så länge det känns bra och jag orkar är jag med. Det känns bra med samarbete. Har jag pengar på torsdag ska jag gå på LunchIn-möte då det finns en sådan grupp här i Eskilstuna.
En fantastisk dag har jag haft idag tillsammans med kära vännen och själasystern Lena i Torshälla. Vi kan prata om allt och vi förstår varandra så bra. Vi vidgar våra perspektiv tillsammans. Lena har också så fin kontakt med naturen och hon tipsade mig om en bok som jag länge tänkt läsa, nu ska det bli av. Trädens hemliga liv som är skriven av skogvaktare Peter Wohlleben. Den finns på biblioteket så bara att hämta. Imorgon och på söndag ska jag vara hundvakt åt Lenas lilla vovve Molly medan hon hjälper sin son med familj att flytta till Sveg. Det ska bli roligt.
För övrigt ska biblioteket köpa in Kelly A. Turners bok Radical Remissions; Surviving Cancer Against All Odds, ser fram emot att läsa den också. Tittar nu på Chris Warks videoserie Square One healing cancer coach program. Han fick tjocktarmscancer 2004, opererades men tackade sedan nej till cellgifter på grund av sina då ofödda barn. Det fanns inte mycket information tillgänglig på internet då och inte så många böcker som det finns nu, men han hittade en bok som heter Spontanious Remissions och för övrigt litade han på sin intuition. Han rekommenderar att bara äta veganskt i åtminstone två år, sedan kan man möjligen göra undantag ibland. Jag fortsätter på min väg, 80/20. Vill kroppen ha kött, äter jag kött. Vill jag äta ute så gör jag det, jag undviker ingenting på grund av rädsla, tack Anita Moorjani. För övrigt är det en hel del bra tips och repetition, jag tar till mig det som resonerar med mig. Chris har en massa videos på Youtube i serien Chris beats cancer där han intervjuar människor som hittat sin väg till läkning. Titta gärna, även om du inte har cancer. Ju mer kunskap, desto mindre rädsla.
Nu får det bli ett par avsnitt till av Mr Selfridge. Det är en intressant serie på många vis och i säsong fyra har det gått 20 år sedan Selfridge's grundades. Modet förändras, kjolarna blir allt kortare, det blir mera färger, andra frisyrer. Gränser tänjs och Harry Selfridge är en banbrytare på många sätt. Skilsmässa var skandal i början av 1900-talet, kvinnor fick sluta jobba när de gifte sig och mörkhyade diskriminerades hårt. Ofta tänker vi inte på hur mycket utveckligen egentligen har gått framåt och hur många som har fått gå igenom svåra tider för att vi skulle få det bättre. Jag är tacksam. Efter regn kommer solsken.
Medan jag var i Rensbyn flyttade min äldre son, som jag bott hos ganska mycket sedan mitten av december förra året, ihop med sin flickvän i hans lägenhet. Det betydde att jag inte kunde komma tillbaka till det ställe jag bodde, utan till hennes lägenhet, i flyttkaos. Min pappa var 36 år när mina föräldrar gifte sig och fram till dess hade han bott ihop med sin mor, min farmor, som blev änka när han var 22 år. När min mamma flyttade in, flyttade min blivande farmor in i lillstugan - hon blev satt på undantag. Det var så man gjorde i bondesamhällen i Finland 1961.
Det fanns ingen förståelse för hur andra kunde känna - är du inte känslomässigt vuxen kan du inte förstå eller sätta dig in i andras situation eller känslor. Det tog många, långa år innan min mor och min farmor började komma överens och kunna umgås utan rädsla/fientlighet och jag tror att min farmors bröstcancer hade stor del i att situationen förändrades.
Ända sedan jag kom hit i tisdags har jag känt mig obekväm i min egen kropp och vaknat med gråt på morgnarna. På kvällarna har jag tittat på en ny favoritserie på Netflix, Mr Selfridge, och den har fått mig att gråta massor också. De har blivit som min egen familj och när personer i serien dör är det som att familjemedlemmar dör och tårarna har fått fritt utlopp. Det var först idag som jag kunde sätta ord på känslorna, att nu var det jag som var satt på undantag och kände mig utanför. Och även om jag inte var född 1961 när mina föräldrar gifte sig, så finns det i mitt DNA. Jag kände ju dessutom av de energier som fanns i luften.
Den gamla fördomen om elaka svärmödrar behöver transformeras. Det är en omställning som sker när två människor förenas och om vi kan se det ur en annan synvinkel än tidigare så blir det så mycket bättre. När jag kan känna att jag får en dotter i Mårtens sambo istället för att känna att jag förlorar en son, då vinner jag allt. Samarbete istället för konkurrens. Efter att ha sett min farmor lägga sig i mina föräldrars äktenskap och min mamma la sig i mitt, så kommer jag definitivt inte lägga mig i deras relation. Jag hade också svärmorsproblem, färgad som jag var av min uppväxt. När jag och mannen skildes efter drygt tio år fick jag och barnens farmor en annan relation, mer avslappnad.
I och med att jag har bott med min son i flera perioder de senaste två åren så har jag lärt mig att inte agera på mina impulser. När jag triggats igång och tänkt börja tjata på honom har jag bitit mig i tungan och bett mig själv hålla tyst. Det har förbättrat vår relation och han är inte rädd för mig längre som han varit tidigare. Undrar hur många generationer denna rädsla för föräldrarna funnits? I november när jag var på kraniosakral behandling fick jag upp "inte göra pappa arg, inte göra mamma ledsen" vid lätt beröring på bröstet. Och nu är jag inte längre rädd, min mamma kan inte trigga igång mig längre. När jag slutade vara rädd kan jag också se hennes situation ur ett nytt perspektiv.
Att hela relationen till sina föräldrar och barn är så mycket mera än att hela de biologiska släktbanden. I ett större perspektiv hänger allt i hela universum ihop och släktskap är så mycket mer än biologi. Mina föräldrar är de människor jag valde att växa upp hos, men när jag känt att jag behövt paus från dem så finns det alltid människor med liknande engerier som har triggat igång mina oläkta sår. Mina barn har hittat andra "föräldrar" som har fått dem att se på vår relation ur nya perspektiv. Det händer hela tiden, vare sig du är medveten om det eller inte. Vi är alla barn av livet, alla Guds barn. Vi är själar som söker mänskliga upplevelser i en kropp.
Precis som vi människor har själar så har djur och växter det också, hus och stenar med för den delen. Som barn kommunicerar vi på andra sätt än genom att prata. Vi vet intuitivt var vi ska söka mat genom sugreflexen, vi skriker när vi är hungriga, vill ha torr blöja eller är trötta. Jag tror också vi kan prata med djur och växter, men vuxna som har glömt den kommunikationen avfärdar oss precis som deras föräldrar avfärdade dem och vi stänger ner och trycker bort. Vi bygger in minnen i våra muskler och våra kroppar blir spända. Egentligen handlar det om missförstånd och de missförstånden kan ha sina rötter långt tillbaka. Vi dömer utifrån vad våra ögon ser och vad våra öron hör, men tror vi det är enda sättet att kommunicera är vi väldigt blockerade.
Nu lever vi en extrem tid och vi orkar inte längre hålla alla spänningar i våra kroppar, sanningen ska fram och vi vill leva autentiskt. Jag har de senaste åren åter öppnat upp för att kommunicera på andra sätt än genom ord och med annat än människor. Jag kramar träd och vi sjunger för varandra. Ibland får jag budskap. Jag kommunicerar med andra växter och i Rensbyn fick jag för första gången ett budskap från ett djur, den lilla katten. Jag "pratar" med hus och möbler, med mat och vatten. Jag har börjat lita på min intuition igen och hur dåligt jag än mår vissa dagar, vet jag att jag ska stanna i det måendet tills det släpper. Jag har många sår att läka.
Ibland när jag känner att jag inte vill leva, så vet jag ändå att jag inte vill dö. Jag kan känna det som att ingen annan har det så svårt som jag har det och allt känns svart, men ändå finns det samtidigt en känsla av tacksamhet. Det här är mitt liv med mina utmaningar och när jag väl landat efter berg- och dalbanan och hittat mitt centrum, känner jag att jag lagt ytterligare en bit i pusslet för att jag ska känna mig hel och komplett. Jag har vågat visa mig som jag är, jag har vågat visa mig svag och det är just det som gör mig stark.
Jag vet att jag är hel och komplett, men jag får ännu känslor av att inte duga, inte vara eller ha tillräckligt, av skuld och skam, dåligt självförtroende och självkritik. Alla dessa begränsade tankar som förminskar mig och får mig att känna mig mindre värd och som hindrar mig från att nå mina mål. Visst skulle jag kunna ta en enklare väg, skaffa ett jobb och tjäna bra med pengar, men det är inte mitt hjärtas väg och vägen till hållbar framgång och då fortsätter jag vidare utan allt det yttre som förr gav mig ett värde. Fortsätter lösa mina inre konflikter vartefter de kommer. Vila emellan slagen. På onsdag nästa vecka ska jag äntligen träffa en psykoterapeut och även om det känns som jag väntat alldeles för länge så vet jag att allt sker i exakt rätt tid. Det har inte varit dags förrän nu.
Besöket på onkologen kändes bra. Proverna jag tog i tisdags var normala, vad nu det är? Inom gränsvärdena i vilket fall som helst. Lever, njurar, blod, vita och röda blodkroppar, infektionsvärde och en hel del annat var precis som de skulle. Det enda som låg något under gränsvärdet var natrium, ändå har jag petat i mig en hel del salt i sommar med tanke på att jag druckit mycket vatten och svettats mycket. Kanske låg det lågt för att jag grät salta tårar innan jag tog proverna 🤣
Läkaren jag träffade var den läkare som jag fick förtroende för vid förra besöket. Han ställde en massa frågor och mätte tumören i mitt bröst. Från att ha varit 5 x 8 cm i slutet av april så är den nu 10 x 11 cm. Den växte så länge jag var rädd, när jag slutade vara rädd slutade den växa och har sedan dess varit oförändrad. Det rosa har blivit blått, enligt läkaren kan det bero på att det är cancerceller också i huden. Han sa att det också kunde bli sårigt och att man kunde stråla området för att läka huden, inte direkt för att minska cancercellerna. Jag tackade nej, blir det sår så blir det för att huden ska läka och då får den läka i sin egen takt. Jag har inte bråttom och cancern är ingen quick fix.
Det är så skönt att veta att allt är som det ska. Cancern talar om för mig att jag ska vara snäll med mig och ta hand om mig, det är min främsta uppgift. Min hjärna vill gärna lägga sig i och det är ju också tacksamt för då får jag reda på vilka begränsade tankar som ännu hindrar mig från att bara vara och känna att det är tillräckligt. Min hjärna säger att jag måste marknadsföra min bok och mina tjänster i företaget eller söka jobb, min kropp säger vila och gör det du har lust med. Jag fattar inga beslut ur rädsla längre, bara väntar tills jag är tillräckligt lugn och då vet jag precis vad jag ska göra utan att egentligen fatta beslut. Det landar i mig. Har funderar över min roll på LinkedIn där jag vill bli mer synlig, autenticitet vs taktik, men tänker att det ger sig. Är nu med i en grupp där vi hjälper varandra att dela inlägg, kommentera och ställa frågor och så länge det känns bra och jag orkar är jag med. Det känns bra med samarbete. Har jag pengar på torsdag ska jag gå på LunchIn-möte då det finns en sådan grupp här i Eskilstuna.
En fantastisk dag har jag haft idag tillsammans med kära vännen och själasystern Lena i Torshälla. Vi kan prata om allt och vi förstår varandra så bra. Vi vidgar våra perspektiv tillsammans. Lena har också så fin kontakt med naturen och hon tipsade mig om en bok som jag länge tänkt läsa, nu ska det bli av. Trädens hemliga liv som är skriven av skogvaktare Peter Wohlleben. Den finns på biblioteket så bara att hämta. Imorgon och på söndag ska jag vara hundvakt åt Lenas lilla vovve Molly medan hon hjälper sin son med familj att flytta till Sveg. Det ska bli roligt.
För övrigt ska biblioteket köpa in Kelly A. Turners bok Radical Remissions; Surviving Cancer Against All Odds, ser fram emot att läsa den också. Tittar nu på Chris Warks videoserie Square One healing cancer coach program. Han fick tjocktarmscancer 2004, opererades men tackade sedan nej till cellgifter på grund av sina då ofödda barn. Det fanns inte mycket information tillgänglig på internet då och inte så många böcker som det finns nu, men han hittade en bok som heter Spontanious Remissions och för övrigt litade han på sin intuition. Han rekommenderar att bara äta veganskt i åtminstone två år, sedan kan man möjligen göra undantag ibland. Jag fortsätter på min väg, 80/20. Vill kroppen ha kött, äter jag kött. Vill jag äta ute så gör jag det, jag undviker ingenting på grund av rädsla, tack Anita Moorjani. För övrigt är det en hel del bra tips och repetition, jag tar till mig det som resonerar med mig. Chris har en massa videos på Youtube i serien Chris beats cancer där han intervjuar människor som hittat sin väg till läkning. Titta gärna, även om du inte har cancer. Ju mer kunskap, desto mindre rädsla.
Nu får det bli ett par avsnitt till av Mr Selfridge. Det är en intressant serie på många vis och i säsong fyra har det gått 20 år sedan Selfridge's grundades. Modet förändras, kjolarna blir allt kortare, det blir mera färger, andra frisyrer. Gränser tänjs och Harry Selfridge är en banbrytare på många sätt. Skilsmässa var skandal i början av 1900-talet, kvinnor fick sluta jobba när de gifte sig och mörkhyade diskriminerades hårt. Ofta tänker vi inte på hur mycket utveckligen egentligen har gått framåt och hur många som har fått gå igenom svåra tider för att vi skulle få det bättre. Jag är tacksam. Efter regn kommer solsken.