I morse vaknade jag och kände mig gråtfärdig. Tänkte då på alla positiva människor som skriver om att vakna glad och att det bestämmer hur resten av dagen blir, bestämde mig för att jag får känna som jag vill och genast släppte gråten. Insikt; låt barn känna det de känner, tala inte om för dem hur de ska känna. Alla känslor är tillåtna har varit ett av mina viktigaste mantran de senaste åren, kanske kan jag släppa det nu? Mer och mer förstår jag att jag inte har förändrats alls egentligen fastän jag tror det ibland, skillnaden är att jag mer och mer har slutat skämmas för den jag är.
Den här varma sommaren har jag mest gått i linne och korta shorts. Inte förrän för några dagar sedan förstod jag att jag utmanat mig själv, dels genom att visa låren, dels genom att gå utan bh. Inte bara har jag skämts för lår och bröst, jag har dessutom känt mig skyldig till att ha klätt mig utmanande. När jag äntligen fått ord på känslorna, som legat som ett vagt obehag i bakgrunden, och gråtit ut dem så tror jag att jag kan gå klädd som jag vill utan att bry mig om vad andra tycker i fortsättningen. Det är viktigare att läka bröstcancern och låta vätskorna flöda fritt i kroppen än att jag har bh för någon annans skull. För varje blockering jag släpper, släpper också en spänning i kroppen som gör att jag kommer närmare min egen natur och kan vara autentisk.
Igår var jag och dansade i Naturens rytm i naturreservatet Älvravinerna nära Bullerforsens kraftstation i Borlänge. Vi hade enkel musik, naturlig, och dansade med oss själva och tillsammans i gemenskapen. Vi dansade oss genom de fem elementen Luft, Vatten, Eld, Träd och Jord och avslutade cykeln med Luft. Det är så härligt att blunda, lyssna till musiken och bara röra sig som kroppen vill. Barfota och ett med naturen, i alla fall för det mesta. Kom på mig ibland med att hålla andan eller andas bakvänt, det vill säga dra in magen vid inandning och släppa ut den vid utandning. Det var ingen prestation, ändå hamnar jag så lätt i prestation och det låser sig.
I Vattendansen var det mycket höfter och många fler än jag har känslor inlåsta i höfterna som har med sensualitet och sexualitet att göra. Igår blev det mycket höfter och voilà - i morse regnade det. Tänk om vi alla börjar röra på höfterna lite mer nästa gång det blir torka, vad skulle hända då? En helt fantastisk, jordnära, naturlig upplevelse hursomhelst som avslutades med en guidad djupmeditation. Har du chansen att dansa med Jonatan Andersson - Grönkraft, så gör det. Han kommer att vara i Göteborg på trancefestival om två veckor och hålla meditationer och så är han på Samskapelsen festival i Stjärnsund sista helgen i augusti. Grönkraft hittar du på Facebook.
Idag har jag varit på invigningen av Pilgrimsleden vid Hosjö kyrka. Det var mycket folk fastän det regnade, för det finns ju som bekant inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Jag hade lite tunna kläder, men frös mest om händerna. Hittade i alla fall ett paraply i bilen som var bra att ha. Träffade en massa trevliga människor som kom fram och pratade för att de såg att jag var okändis, det var lite oväntat men väldigt roligt. Hjälpsamma var de också. Leden är inte så lång, 1,5 km, tavlorna är sju och budskapen korta men kärnfulla. Pilgrimsgruppen har jobbat med detta i tio år och de har verkligen tänkt till innan leden blev klar, väl värt att vänta på och tacksam är jag att jag fick vara med.
Efter pilgrimsvandringen var det en kort gudstjänst och vi sjöng tre psalmer. Den sista var från en bok med psalmer efter år 2000, en pilgrimspsalm. Efter gudstjänsten var det fika i församlingshemmet och då presenterade sig författaren till pilgrimspsalmen, Ranweig Axellie. Hon berättade att hon hade varit på en vandring och där hade hon stannat och kramat ett träd. Trädet hade sagt att det hade en psalm till henne, men då sa hon att hon hade bråttom iväg för att fortsätta vandringen. Trädet gav henne inget annat val än att skriva ner psalmen och fort gick det. Precis likadant var det när mina dikter kom till mig, jag hann knappt med att skriva ibland. Visst är det fantastiskt? När hon sedan skulle hitta någon som skulle tonsätta dikten hittade hon kantorsvikarien som frågade om hon hade något som han kunde tonsätta.....jag bara ryser. Samma Ranweig har skrivit tre små fina och enkla dikter som är uppsatta längs Kyrkbytjärnens vandringsled runt fågelparadiset i Vika. Så fint att få träffa henne.
Prästen pratade om vikten av att vandra och reflektera och ställde frågan hur många som hade tid. Jag svarade att den tiden får man ta sig, vi får själva se till att vi har den tiden. När vi är mogna för att möta oss själva så har vi tid, innan dess rusar vi på i våra ekorrhjul. Den som har haft en auktoritär förälder som har skrämt barnet till lydnad har ofta svårt att förstå att ingen bestämmer längre. Tills vi har läkt det lilla barnet inom oss tror vi ofta att vi behöver be om lov för att göra saker eller för att vila eller så gör vi det med dåligt samvete som jag gjort. Fortfarande har trots att jag tränat så många år svårt att bara vara ibland och tröstäter gör jag fortfarande även om godiset har fallit bort.
En annan sak som jag reflekterade över idag var min relation till pengar som ännu inte är hälsosam. Jag har ingen fast inkomst, jag har hela året levt ur hand i mun. De pengar jag jobbat för har jag inga problem att göra av med, men om en vän swishar mig pengar känner jag mig inte fri att göra vad jag vill för de pengarna. Inte riktigt heller de pengar jag får när jag säljer min bok. Det är faktiskt ganska roligt att jag har jobbat med ekonomi största delen av mitt yrkesverksamma liv, jag har hjälpt andra människor att hantera sin ekonomi men själv har jag ännu inget naturligt förhållande till pengar. Och av någon anledning stryper jag flödet. Så när jag nu ska åka från Rensbyn och inte har pengar till biljetten börjar jag klaga på mig själv, jag borde inte ha köpt det där eller det där. Tänk om jag bara kunde acceptera att allt jag har köpt var precis det jag skulle köpa och ha tillit till att det ordnar sig? Det har ju alltid ordnat sig tidigare, bara jag slappnar av kommer lösningen. Den liksom alla andra, finns inom mig. Kanske dags att läsa om Älska livet som det är av Byron Katie?
Avslutar med en dikt ur min digra samling "Ett helhjärtat bokslut - små och stora dikter", den handlar om att gå i sin egen takt. Vill du köpa boken är du välkommen att mejla mig på [email protected]. Investeringen är från 55 kr (porto) och uppåt och jag har äntligen förstått varför jag inte har ett fast pris. Jag vill sprida boken och mina budskap. Alla kanske inte har pengar att betala för den, andra har pengar att betala mer och subventionerar då boken till dem som inte har så mycket. Utjämna skillnader vill väl de flesta och varför vänta på att regeringen ska göra det?
Små steg
Liten går bredvid stor
barnet med sin mor
Mamman anpassar sina steg
så att den lilla hänger med
Det är inte alltid så
inte alla små
får gå i sin egen takt
de ska gå fort och rakt
Att sitta under korkeken som Ferdinand
utan att göra ett skapandes grand
är lika viktigt som att gå fort
för en liten är det stort
att få vara utan stress och krav
att inte känna sig som en slav
Även om du som barn fick skynda på stegen
är det aldrig försent att ändra kurs på vägen
göra om och göra rätt
på nytt och eget sätt
små steg till att bli fri
ger lugn och harmoni
små steg till försoning
ger frid i själens boning
Ⓒ Mona Gullström
Den här varma sommaren har jag mest gått i linne och korta shorts. Inte förrän för några dagar sedan förstod jag att jag utmanat mig själv, dels genom att visa låren, dels genom att gå utan bh. Inte bara har jag skämts för lår och bröst, jag har dessutom känt mig skyldig till att ha klätt mig utmanande. När jag äntligen fått ord på känslorna, som legat som ett vagt obehag i bakgrunden, och gråtit ut dem så tror jag att jag kan gå klädd som jag vill utan att bry mig om vad andra tycker i fortsättningen. Det är viktigare att läka bröstcancern och låta vätskorna flöda fritt i kroppen än att jag har bh för någon annans skull. För varje blockering jag släpper, släpper också en spänning i kroppen som gör att jag kommer närmare min egen natur och kan vara autentisk.
Igår var jag och dansade i Naturens rytm i naturreservatet Älvravinerna nära Bullerforsens kraftstation i Borlänge. Vi hade enkel musik, naturlig, och dansade med oss själva och tillsammans i gemenskapen. Vi dansade oss genom de fem elementen Luft, Vatten, Eld, Träd och Jord och avslutade cykeln med Luft. Det är så härligt att blunda, lyssna till musiken och bara röra sig som kroppen vill. Barfota och ett med naturen, i alla fall för det mesta. Kom på mig ibland med att hålla andan eller andas bakvänt, det vill säga dra in magen vid inandning och släppa ut den vid utandning. Det var ingen prestation, ändå hamnar jag så lätt i prestation och det låser sig.
I Vattendansen var det mycket höfter och många fler än jag har känslor inlåsta i höfterna som har med sensualitet och sexualitet att göra. Igår blev det mycket höfter och voilà - i morse regnade det. Tänk om vi alla börjar röra på höfterna lite mer nästa gång det blir torka, vad skulle hända då? En helt fantastisk, jordnära, naturlig upplevelse hursomhelst som avslutades med en guidad djupmeditation. Har du chansen att dansa med Jonatan Andersson - Grönkraft, så gör det. Han kommer att vara i Göteborg på trancefestival om två veckor och hålla meditationer och så är han på Samskapelsen festival i Stjärnsund sista helgen i augusti. Grönkraft hittar du på Facebook.
Idag har jag varit på invigningen av Pilgrimsleden vid Hosjö kyrka. Det var mycket folk fastän det regnade, för det finns ju som bekant inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Jag hade lite tunna kläder, men frös mest om händerna. Hittade i alla fall ett paraply i bilen som var bra att ha. Träffade en massa trevliga människor som kom fram och pratade för att de såg att jag var okändis, det var lite oväntat men väldigt roligt. Hjälpsamma var de också. Leden är inte så lång, 1,5 km, tavlorna är sju och budskapen korta men kärnfulla. Pilgrimsgruppen har jobbat med detta i tio år och de har verkligen tänkt till innan leden blev klar, väl värt att vänta på och tacksam är jag att jag fick vara med.
Efter pilgrimsvandringen var det en kort gudstjänst och vi sjöng tre psalmer. Den sista var från en bok med psalmer efter år 2000, en pilgrimspsalm. Efter gudstjänsten var det fika i församlingshemmet och då presenterade sig författaren till pilgrimspsalmen, Ranweig Axellie. Hon berättade att hon hade varit på en vandring och där hade hon stannat och kramat ett träd. Trädet hade sagt att det hade en psalm till henne, men då sa hon att hon hade bråttom iväg för att fortsätta vandringen. Trädet gav henne inget annat val än att skriva ner psalmen och fort gick det. Precis likadant var det när mina dikter kom till mig, jag hann knappt med att skriva ibland. Visst är det fantastiskt? När hon sedan skulle hitta någon som skulle tonsätta dikten hittade hon kantorsvikarien som frågade om hon hade något som han kunde tonsätta.....jag bara ryser. Samma Ranweig har skrivit tre små fina och enkla dikter som är uppsatta längs Kyrkbytjärnens vandringsled runt fågelparadiset i Vika. Så fint att få träffa henne.
Prästen pratade om vikten av att vandra och reflektera och ställde frågan hur många som hade tid. Jag svarade att den tiden får man ta sig, vi får själva se till att vi har den tiden. När vi är mogna för att möta oss själva så har vi tid, innan dess rusar vi på i våra ekorrhjul. Den som har haft en auktoritär förälder som har skrämt barnet till lydnad har ofta svårt att förstå att ingen bestämmer längre. Tills vi har läkt det lilla barnet inom oss tror vi ofta att vi behöver be om lov för att göra saker eller för att vila eller så gör vi det med dåligt samvete som jag gjort. Fortfarande har trots att jag tränat så många år svårt att bara vara ibland och tröstäter gör jag fortfarande även om godiset har fallit bort.
En annan sak som jag reflekterade över idag var min relation till pengar som ännu inte är hälsosam. Jag har ingen fast inkomst, jag har hela året levt ur hand i mun. De pengar jag jobbat för har jag inga problem att göra av med, men om en vän swishar mig pengar känner jag mig inte fri att göra vad jag vill för de pengarna. Inte riktigt heller de pengar jag får när jag säljer min bok. Det är faktiskt ganska roligt att jag har jobbat med ekonomi största delen av mitt yrkesverksamma liv, jag har hjälpt andra människor att hantera sin ekonomi men själv har jag ännu inget naturligt förhållande till pengar. Och av någon anledning stryper jag flödet. Så när jag nu ska åka från Rensbyn och inte har pengar till biljetten börjar jag klaga på mig själv, jag borde inte ha köpt det där eller det där. Tänk om jag bara kunde acceptera att allt jag har köpt var precis det jag skulle köpa och ha tillit till att det ordnar sig? Det har ju alltid ordnat sig tidigare, bara jag slappnar av kommer lösningen. Den liksom alla andra, finns inom mig. Kanske dags att läsa om Älska livet som det är av Byron Katie?
Avslutar med en dikt ur min digra samling "Ett helhjärtat bokslut - små och stora dikter", den handlar om att gå i sin egen takt. Vill du köpa boken är du välkommen att mejla mig på [email protected]. Investeringen är från 55 kr (porto) och uppåt och jag har äntligen förstått varför jag inte har ett fast pris. Jag vill sprida boken och mina budskap. Alla kanske inte har pengar att betala för den, andra har pengar att betala mer och subventionerar då boken till dem som inte har så mycket. Utjämna skillnader vill väl de flesta och varför vänta på att regeringen ska göra det?
Små steg
Liten går bredvid stor
barnet med sin mor
Mamman anpassar sina steg
så att den lilla hänger med
Det är inte alltid så
inte alla små
får gå i sin egen takt
de ska gå fort och rakt
Att sitta under korkeken som Ferdinand
utan att göra ett skapandes grand
är lika viktigt som att gå fort
för en liten är det stort
att få vara utan stress och krav
att inte känna sig som en slav
Även om du som barn fick skynda på stegen
är det aldrig försent att ändra kurs på vägen
göra om och göra rätt
på nytt och eget sätt
små steg till att bli fri
ger lugn och harmoni
små steg till försoning
ger frid i själens boning
Ⓒ Mona Gullström