Vi föds alla in i ett sammanhang. I en familj, i ett samhälle, i ett land, i en världsdel, på jorden, i universum. När vi blir till är vi obegränsade, men redan i fosterlivet blir vi påverkade av vår omgivning. Vad våra föräldrar och andra i vår närmaste krets tänker och tror formar oss och begränsar oss. Våra hjärnor är i det närmaste i ett hypnotiskt tillstånd de första sex - sju åren och det är då vi blir präglade. Är föräldrarna öppna och inte levererar färdiga svar på allting utan istället frågar barnet vad det tror, är det lättare för barnet att inte dra förhastade slutsatser utan lita på sin intuition och kunna leva med att inte ha svaret på allt. Om föräldrarna tror att allt är oföränderligt och att det är bäst att allt är som det alltid har varit, då blir din världsbild väldigt begränsad och rigid. Utan begränsningar är det lätt att tro att du alltid har rätt och din kropp blir överrörlig istället för stel.
Våra präglingar sitter i det undermedvetna vilket är synonymt med den del av det autonoma nervsystemet som kallas det parasympatiska. Det sympatiska nervsystemet är vår medvetna del. Vi har ungefär 5 % medvetna tankar, 95 % är automatiska tankar som går på repeat tills vi omprogrammerar vårt undermedvetna. Det är bra att vi inte behöver lära oss knyta skosnören på nytt varje gång vi ska göra det, men det är mindre bra om vi lärt oss döma något på grund av en bild ryckt ur sitt sammanhang där vi har dragit förhastade slutsatser. När vi lär oss något nytt tar det hela vår uppmärksamhet i anspråk, till exempel att köra bil, efter ett tag tänker vi inte på att vi vrider om nyckeln, trycker ner kopplingen, lägger i en växel, kollar att inga hinder finns på vägen och kör iväg. Då kan vi lätt föra ett samtal eller lyssna på radion samtidigt som vi kör. Vi har programmerat vårt undermedvetna.
Alla barn upplever sin barndom mer eller mindre traumatisk. Är föräldern självkritisk och dömande projicerar hen detta på barnet som sedan upprepar mönstret med sina barn, tills en gräns är nådd och mönstret bryts. Med en otrygg anknytning blir barnet otryggt och det försvårar inlärningen. Det kan leda till en kommentar från föräldern som etsar sig in hos barnet och länge lägger hinder i vägen, till exempel "att du aldrig lär dig" eller "är du dum?". Om vi tror på dessa tankar blir det vår sanning och till slut orkar vi inte ens försöka lära oss något nytt för vi vet ju att vi kommer att misslyckas. Även om vi lyckas lära oss nytt har vi svårt att tro på oss själva, vi som är så dumma. Vi kan också se annorlunda på misstag. för ur det vi tror är misstag kan något helt nytt skapas. Att vi misslyckas med något betyder inte heller att vi är misslyckade.
Om vi gör som vi alltid har gjort får vi samma resultat som vi alltid har fått. Har du lärt dig att vara självkritisk kommer du att upprepa ditt mönster tills du blir medveten om att du kan förändra dina tankar och visa dig själv medkänsla. De signaler vi sänder ut till vår omgivning från vårt undermedvetna är det vi präglats med som små och även om vi är vuxna kommer vi att möta andra än föräldrarna som bekräftar det vi redan vet; att vi aldrig lär oss eller att vi är dumma. När du når din gräns för vad du tål, växer kraften i dig och du kan säga ifrån. Det är därför all förändring kommer inifrån. Så fort du kan ändra din förminskande tanke om dig själv kommer du också att sända ut andra signaler och möta en förändring i din omgivning.
Att vi har svårt att lära kan också bero på att vi inte är intresserade av det vi ska lära oss. Om föräldern har en talang eller är bra på något så tror vi att vi behöver vara bra på samma saker istället för att ta tillvara våra egna talanger. Att göra saker som vi tror att vi måste eller borde dödar oss långsamt inifrån och vi tappar vår kreativitet. Livet blir inte så kul om vi inte kan känna att vi är bra på något. Är vi dessutom i fruktan-paralys är vi rädda för vad andra tycker och tänker om oss och det kan också leda till social isolering eller så hittar vi vår trygghetszon, en grupp av likasinnade som delar erfarenheter - att livet är rätt så förskräckligt och att omvärlden är mer ond än god. Att andra har makten och jag får finna mig i det som bestäms. Följden av att ha en auktoritär förälder är att vi dels är rädda för föräldern (t ex inte göra mamma ledsen, inte göra pappa arg), dels att vi är rädda för auktoriteter som sänder ut liknande signaler som våra föräldrar gör. Rädsla skapar avstånd.
Har vi inte bearbetat det förflutna och våra trauman upprepar vi dem omedvetet gång på gång. Vi målar upp skräckscenarion och varje gång får vi rätt, det blev precis så som vi trodde. En dag kanske det blir så illa att vi inte orkar mer och då kan vi faktiskt förändra våra tankar och måla upp en annan bild. Vill vi något tillräckligt starkt så kan vi skapa den bilden och känna känslan av hur det känns att redan vara där vi vill vara. Om vi vet VAD vi vill ha behöver vi inte bry oss om HUR vi kommer dit, det sköter universum, Gud, högre makter eller vad du vill kalla det, om. Jag har varit där i kvantfältet och skapat många gånger för att komma över mina rädslor, men det är först på senare år jag har förstått hur det har gått till. Det är också där vi kan förändra det kollektiva medvetandet och ta gemensamt ansvar. Tro inte att du inte kan påverka det som händer i världen. Du är en del av den här världen och din tanke räknas - ta ansvar för den tanken!
Jag växte upp i ett litet samhälle i sydvästra Finland. Min värld var väldigt begränsad. Mina föräldrar hade växt upp under kriget då det var brist på mycket och trots att vi egentligen aldrig led brist på något så matades jag med en upplevd brist hela tiden. Då ingen inre trygghet finns, skapar vi en yttre trygghet med mycket saker, en materialistisk trygghet. Vi tror inte att vi behöver kommer till oss när vi behöver det, vi skaffar allt utifall att om det skulle behövas. Vi tror att vi behöver ha allt för att inte vara beroende av någon annan och har svårt att be om hjälp och visa oss svaga. Allt detta har jag ifrågasatt de senaste åren och förstått hur vi med våra rädslor skapar murar runt omkring oss som gör oss väldigt ensamma och dåligt rustade för kriser trots att vi lever i en ständig kris. Det vi tänker på får vi mera av, tänker vi brist får vi mera brist och när vi är i fruktanparalys har vi tunnelseende. Vi ser problemet, men vi ser inte lösningen. I själva verket har vi skapat både problemet och lösningen.
Om vi ständigt oroar oss för att det värsta ska hända, äter oron upp oss inifrån. Vi har heller inga gränser mellan oss och andra, ingen integritet. Vi vet inte var vi själva slutar och var den andra personen börjar och vi tror därför att alla andra tror som vi gör. Det är också därför vi dömer andra utifrån oss själva, därmed dömer vi också oss själva omedvetet. Hur många vill ha synpunkter på hur de uppfostrar sina barn? Hur många av dem som får höra synpunkter på hur de uppfostrar sina barn har synpunkter på hur andra uppfostrar sina barn? Jag hade definitivt många synpunkter på barnuppfostran innan jag själv fick barn. Teori är en sak, praktik en annan. När jag väntade min dotter för 27 år sedan var jag medveten om att jag ville förändra, jag var bara inte medveten om vad och sannerligen inte hur mycket. Det blev en lång resa för att omprogrammera det undermedvetna och den resan pågår än. Den stora förändringen kom dock när det höll på gå käpprätt åt skogen för yngre sonen och vi nådde en gräns där det inte längre gick att upprätthålla gamla mönster och tankar.
Eftersom jag med mitt katastroftänk och min upprepning av det förflutna skapade en värsting till son såg jag till sist en bild där han var kriminell, missbrukare och gick en tidig död till mötes. Jag visste att jag inte ville uppleva det, så jag skapade en ny bild, av en normal tonåring utan allt det destruktiva. Den bilden var så stark i mig att jag redan kunde känna att vi var där - det var då jag befann mig i kvantfältet med oändliga möjligheter. Min inre miljö blev levande för mig och jag koncentrerade mig bara på den och väldigt lite på min yttre omgivning. På bara några veckor förändrades sonen inför våra ögon och när hans pappa såg förändringen stod han bakom alla förändringar som bland annat innefattade en helt ny kost vilket han först var tveksam till. Sonen hade dock gått in i väggen efter allt som hänt under tolv år och hans väg tillbaka har inte varit spikrak. Jag fick lov att släppa mitt kontrollbehov och börja lita på honom, kanske framför allt börja lita på mig själv. Det var en gradvis process som pågick i flera år och mer än en gång upplevde jag en stark separationsångest.
Skolan har också en stelbent struktur där jag anser att barnens talanger inte tas tillvara utan alla ska pressas in i samma form. Jag hoppas och tror att vi med alla våra problem som löste sig till slut har varit med och skapat en bättre skola. Och visserligen är jag partisk i frågan, men jag vet att vår dotter kommer att påverka skolan åt rätt håll. Hon har varit en mästare på att manifestera det hon önskat sig och hon har verkligen varit en stor förebild för mig. Ända sedan hon var barn ville hon bli lärare. Ett tag var hon på villovägar och då såg jag framför mig en bild av min favoritlärare i högstadiet, Ejvor som vi hade i engelska och tyska. Hon var inte auktoritär, hon var en ledare som entusiasmerade oss elever att vilja lära oss. Hon hade precis som Astrid rest mycket och bott utomlands och hon skapade bilder i mig som etsade sig fast. När jag påminde Astrid om hennes lärardrömmar var det efter ett tag självklart att hon skulle bli lärare, inte översättare. Hon hade en tanke om att en lärare inte kan bo var som helst i världen, men idag finns internationella skolor och vill hon så kan hon.
Jag har fått bita mig i tungan många gånger och många gånger har jag fallit tillbaka i gamla mönster, men skam den som ger sig. Jag har under åren som nomad i omgångar bott hos de två äldre barnen, märkt hur jag börjat tjata på dem och fått backa. Genom att sluta skylla ifrån mig har jag tagit makten i mitt eget liv. Jag har inte varit sjukskriven för min utmattning, jag har inte orkat jobba så mycket heller utan följt min intuition och på ett eller annat sätt har jag fått det jag ska ha. Mina upplevda behov har minskat - har jag inte pengar till det jag tror mig behöva bestämmer jag helt enkelt att jag inte behöver det. Oftast har jag hittat det jag behövt inom mig, inte utanför mig. Jag har levt utan pengar för att komma tillbaka till de känslor jag hade som barn när jag upplevde en situation som traumatisk och genom att mitt vuxenjag har fått ta hand om mitt barnjag har jag snart lyckats återskapa min barndom som den var. Inte som bra eller dålig, inte lycklig eller olycklig, smärtsam, men en barndom där så mycket togs för givet och där vi inte såg skogen för alla träd.
Min mamma togs för given när hon var liten och kan du inte uppskatta dig själv gör ingen annan det heller. Hon har därför tagit sig själv för given och det har jag också gjort. Jämställdhet förekom inte i mitt föräldrahem och följaktligen är våra barn inte heller så jämställda. När barnen växte upp förlitade jag mig mycket på min dotter som både var flicka och äldst, hon fick precis som min mamma och jag bli vuxen i förtid och ta ett ansvar som inget barn ska behöva ta. Hennes val att flytta till USA under två år utvecklade vår relation oerhört. Hon fick en värdmamma som gav henne det jag inte kunde ge henne, jag fick ta mera ansvar på hemmaplan samt ta konsekvenserna av mina handlingar.
Det som har hänt har hänt och kan inte göras ogjort. Jag har haft många känslor av skuld och skam att bearbeta innan jag kunnat acceptera verkligheten som den är. Allt som jag har dömt andra för, har jag gjort själv mot andra och det är smärtsamt att möta sina skuggsidor. Den processen pågår fortfarande, men det går fortare och lättare nu och jag sjunker inte lika djupt som tidigare. Jag vet också att jag är redo att dela med mig av all den kunskap och kompetens jag har om stress- och traumahantering. Det finns många metoder för att ställa om till ett hållbart liv där alla är vinnare och meditation är en viktig del. Det är också så att ingenting är nytt under solen, allt som vi tänker och vill skapa, det finns redan. Vi är bara inte medvetna om det. Cancer är kräfta, kräftan går baklänges och vi behöver komma tillbaka till vår sanna natur.
Idag är det nymåne och en bra tid att så och plantera det vi vill skörda i framtiden. Genom att be tillsammans för en bättre framtid får våra drömmar bättre bärkraft. Det är vetenskapligt bevisat att bön hjälper vid läkningsprocesser och jag är tacksam för alla de som finns runtomkring och ber för mig i min läkningsprocess. I kvantfältet existerar inte tid och rum, det är också därför det går att läka såren i det förflutna och se på det som hänt ur ett nytt perspektiv. Där är vi sammanlänkade med allt som existerar, när vi kan uppleva dessa ögonblick försvinner allt runtomkring och allt som finns är Här och Nu. De flesta kan säkert påminna sig sådana ögonblick när vi känner att tiden står still - det är då vi är i kvantfältet med oändliga möjligheter.
Jag ska nu sätta mig och skriva om den vision jag skrev ner för snart tre år sedan. Jag har kommit närmare den genom att utveckla mina tillits- och tålamodsmuskler, men det finns detaljer som jag vill förändra utifrån mina erfarenheter på vägen. Vill du ha tips och råd om hur du kan skapa din vision? Vill du vara med på nymånehealingen ikväll? Mejla mig då på [email protected] eller gå in på Facebook-sidan Mona Gullström - författare och coach.
Kom ihåg att delad börda är halv börda och delad glädje är dubbel glädje!
Med mod och passion,
Mona
Våra präglingar sitter i det undermedvetna vilket är synonymt med den del av det autonoma nervsystemet som kallas det parasympatiska. Det sympatiska nervsystemet är vår medvetna del. Vi har ungefär 5 % medvetna tankar, 95 % är automatiska tankar som går på repeat tills vi omprogrammerar vårt undermedvetna. Det är bra att vi inte behöver lära oss knyta skosnören på nytt varje gång vi ska göra det, men det är mindre bra om vi lärt oss döma något på grund av en bild ryckt ur sitt sammanhang där vi har dragit förhastade slutsatser. När vi lär oss något nytt tar det hela vår uppmärksamhet i anspråk, till exempel att köra bil, efter ett tag tänker vi inte på att vi vrider om nyckeln, trycker ner kopplingen, lägger i en växel, kollar att inga hinder finns på vägen och kör iväg. Då kan vi lätt föra ett samtal eller lyssna på radion samtidigt som vi kör. Vi har programmerat vårt undermedvetna.
Alla barn upplever sin barndom mer eller mindre traumatisk. Är föräldern självkritisk och dömande projicerar hen detta på barnet som sedan upprepar mönstret med sina barn, tills en gräns är nådd och mönstret bryts. Med en otrygg anknytning blir barnet otryggt och det försvårar inlärningen. Det kan leda till en kommentar från föräldern som etsar sig in hos barnet och länge lägger hinder i vägen, till exempel "att du aldrig lär dig" eller "är du dum?". Om vi tror på dessa tankar blir det vår sanning och till slut orkar vi inte ens försöka lära oss något nytt för vi vet ju att vi kommer att misslyckas. Även om vi lyckas lära oss nytt har vi svårt att tro på oss själva, vi som är så dumma. Vi kan också se annorlunda på misstag. för ur det vi tror är misstag kan något helt nytt skapas. Att vi misslyckas med något betyder inte heller att vi är misslyckade.
Om vi gör som vi alltid har gjort får vi samma resultat som vi alltid har fått. Har du lärt dig att vara självkritisk kommer du att upprepa ditt mönster tills du blir medveten om att du kan förändra dina tankar och visa dig själv medkänsla. De signaler vi sänder ut till vår omgivning från vårt undermedvetna är det vi präglats med som små och även om vi är vuxna kommer vi att möta andra än föräldrarna som bekräftar det vi redan vet; att vi aldrig lär oss eller att vi är dumma. När du når din gräns för vad du tål, växer kraften i dig och du kan säga ifrån. Det är därför all förändring kommer inifrån. Så fort du kan ändra din förminskande tanke om dig själv kommer du också att sända ut andra signaler och möta en förändring i din omgivning.
Att vi har svårt att lära kan också bero på att vi inte är intresserade av det vi ska lära oss. Om föräldern har en talang eller är bra på något så tror vi att vi behöver vara bra på samma saker istället för att ta tillvara våra egna talanger. Att göra saker som vi tror att vi måste eller borde dödar oss långsamt inifrån och vi tappar vår kreativitet. Livet blir inte så kul om vi inte kan känna att vi är bra på något. Är vi dessutom i fruktan-paralys är vi rädda för vad andra tycker och tänker om oss och det kan också leda till social isolering eller så hittar vi vår trygghetszon, en grupp av likasinnade som delar erfarenheter - att livet är rätt så förskräckligt och att omvärlden är mer ond än god. Att andra har makten och jag får finna mig i det som bestäms. Följden av att ha en auktoritär förälder är att vi dels är rädda för föräldern (t ex inte göra mamma ledsen, inte göra pappa arg), dels att vi är rädda för auktoriteter som sänder ut liknande signaler som våra föräldrar gör. Rädsla skapar avstånd.
Har vi inte bearbetat det förflutna och våra trauman upprepar vi dem omedvetet gång på gång. Vi målar upp skräckscenarion och varje gång får vi rätt, det blev precis så som vi trodde. En dag kanske det blir så illa att vi inte orkar mer och då kan vi faktiskt förändra våra tankar och måla upp en annan bild. Vill vi något tillräckligt starkt så kan vi skapa den bilden och känna känslan av hur det känns att redan vara där vi vill vara. Om vi vet VAD vi vill ha behöver vi inte bry oss om HUR vi kommer dit, det sköter universum, Gud, högre makter eller vad du vill kalla det, om. Jag har varit där i kvantfältet och skapat många gånger för att komma över mina rädslor, men det är först på senare år jag har förstått hur det har gått till. Det är också där vi kan förändra det kollektiva medvetandet och ta gemensamt ansvar. Tro inte att du inte kan påverka det som händer i världen. Du är en del av den här världen och din tanke räknas - ta ansvar för den tanken!
Jag växte upp i ett litet samhälle i sydvästra Finland. Min värld var väldigt begränsad. Mina föräldrar hade växt upp under kriget då det var brist på mycket och trots att vi egentligen aldrig led brist på något så matades jag med en upplevd brist hela tiden. Då ingen inre trygghet finns, skapar vi en yttre trygghet med mycket saker, en materialistisk trygghet. Vi tror inte att vi behöver kommer till oss när vi behöver det, vi skaffar allt utifall att om det skulle behövas. Vi tror att vi behöver ha allt för att inte vara beroende av någon annan och har svårt att be om hjälp och visa oss svaga. Allt detta har jag ifrågasatt de senaste åren och förstått hur vi med våra rädslor skapar murar runt omkring oss som gör oss väldigt ensamma och dåligt rustade för kriser trots att vi lever i en ständig kris. Det vi tänker på får vi mera av, tänker vi brist får vi mera brist och när vi är i fruktanparalys har vi tunnelseende. Vi ser problemet, men vi ser inte lösningen. I själva verket har vi skapat både problemet och lösningen.
Om vi ständigt oroar oss för att det värsta ska hända, äter oron upp oss inifrån. Vi har heller inga gränser mellan oss och andra, ingen integritet. Vi vet inte var vi själva slutar och var den andra personen börjar och vi tror därför att alla andra tror som vi gör. Det är också därför vi dömer andra utifrån oss själva, därmed dömer vi också oss själva omedvetet. Hur många vill ha synpunkter på hur de uppfostrar sina barn? Hur många av dem som får höra synpunkter på hur de uppfostrar sina barn har synpunkter på hur andra uppfostrar sina barn? Jag hade definitivt många synpunkter på barnuppfostran innan jag själv fick barn. Teori är en sak, praktik en annan. När jag väntade min dotter för 27 år sedan var jag medveten om att jag ville förändra, jag var bara inte medveten om vad och sannerligen inte hur mycket. Det blev en lång resa för att omprogrammera det undermedvetna och den resan pågår än. Den stora förändringen kom dock när det höll på gå käpprätt åt skogen för yngre sonen och vi nådde en gräns där det inte längre gick att upprätthålla gamla mönster och tankar.
Eftersom jag med mitt katastroftänk och min upprepning av det förflutna skapade en värsting till son såg jag till sist en bild där han var kriminell, missbrukare och gick en tidig död till mötes. Jag visste att jag inte ville uppleva det, så jag skapade en ny bild, av en normal tonåring utan allt det destruktiva. Den bilden var så stark i mig att jag redan kunde känna att vi var där - det var då jag befann mig i kvantfältet med oändliga möjligheter. Min inre miljö blev levande för mig och jag koncentrerade mig bara på den och väldigt lite på min yttre omgivning. På bara några veckor förändrades sonen inför våra ögon och när hans pappa såg förändringen stod han bakom alla förändringar som bland annat innefattade en helt ny kost vilket han först var tveksam till. Sonen hade dock gått in i väggen efter allt som hänt under tolv år och hans väg tillbaka har inte varit spikrak. Jag fick lov att släppa mitt kontrollbehov och börja lita på honom, kanske framför allt börja lita på mig själv. Det var en gradvis process som pågick i flera år och mer än en gång upplevde jag en stark separationsångest.
Skolan har också en stelbent struktur där jag anser att barnens talanger inte tas tillvara utan alla ska pressas in i samma form. Jag hoppas och tror att vi med alla våra problem som löste sig till slut har varit med och skapat en bättre skola. Och visserligen är jag partisk i frågan, men jag vet att vår dotter kommer att påverka skolan åt rätt håll. Hon har varit en mästare på att manifestera det hon önskat sig och hon har verkligen varit en stor förebild för mig. Ända sedan hon var barn ville hon bli lärare. Ett tag var hon på villovägar och då såg jag framför mig en bild av min favoritlärare i högstadiet, Ejvor som vi hade i engelska och tyska. Hon var inte auktoritär, hon var en ledare som entusiasmerade oss elever att vilja lära oss. Hon hade precis som Astrid rest mycket och bott utomlands och hon skapade bilder i mig som etsade sig fast. När jag påminde Astrid om hennes lärardrömmar var det efter ett tag självklart att hon skulle bli lärare, inte översättare. Hon hade en tanke om att en lärare inte kan bo var som helst i världen, men idag finns internationella skolor och vill hon så kan hon.
Jag har fått bita mig i tungan många gånger och många gånger har jag fallit tillbaka i gamla mönster, men skam den som ger sig. Jag har under åren som nomad i omgångar bott hos de två äldre barnen, märkt hur jag börjat tjata på dem och fått backa. Genom att sluta skylla ifrån mig har jag tagit makten i mitt eget liv. Jag har inte varit sjukskriven för min utmattning, jag har inte orkat jobba så mycket heller utan följt min intuition och på ett eller annat sätt har jag fått det jag ska ha. Mina upplevda behov har minskat - har jag inte pengar till det jag tror mig behöva bestämmer jag helt enkelt att jag inte behöver det. Oftast har jag hittat det jag behövt inom mig, inte utanför mig. Jag har levt utan pengar för att komma tillbaka till de känslor jag hade som barn när jag upplevde en situation som traumatisk och genom att mitt vuxenjag har fått ta hand om mitt barnjag har jag snart lyckats återskapa min barndom som den var. Inte som bra eller dålig, inte lycklig eller olycklig, smärtsam, men en barndom där så mycket togs för givet och där vi inte såg skogen för alla träd.
Min mamma togs för given när hon var liten och kan du inte uppskatta dig själv gör ingen annan det heller. Hon har därför tagit sig själv för given och det har jag också gjort. Jämställdhet förekom inte i mitt föräldrahem och följaktligen är våra barn inte heller så jämställda. När barnen växte upp förlitade jag mig mycket på min dotter som både var flicka och äldst, hon fick precis som min mamma och jag bli vuxen i förtid och ta ett ansvar som inget barn ska behöva ta. Hennes val att flytta till USA under två år utvecklade vår relation oerhört. Hon fick en värdmamma som gav henne det jag inte kunde ge henne, jag fick ta mera ansvar på hemmaplan samt ta konsekvenserna av mina handlingar.
Det som har hänt har hänt och kan inte göras ogjort. Jag har haft många känslor av skuld och skam att bearbeta innan jag kunnat acceptera verkligheten som den är. Allt som jag har dömt andra för, har jag gjort själv mot andra och det är smärtsamt att möta sina skuggsidor. Den processen pågår fortfarande, men det går fortare och lättare nu och jag sjunker inte lika djupt som tidigare. Jag vet också att jag är redo att dela med mig av all den kunskap och kompetens jag har om stress- och traumahantering. Det finns många metoder för att ställa om till ett hållbart liv där alla är vinnare och meditation är en viktig del. Det är också så att ingenting är nytt under solen, allt som vi tänker och vill skapa, det finns redan. Vi är bara inte medvetna om det. Cancer är kräfta, kräftan går baklänges och vi behöver komma tillbaka till vår sanna natur.
Idag är det nymåne och en bra tid att så och plantera det vi vill skörda i framtiden. Genom att be tillsammans för en bättre framtid får våra drömmar bättre bärkraft. Det är vetenskapligt bevisat att bön hjälper vid läkningsprocesser och jag är tacksam för alla de som finns runtomkring och ber för mig i min läkningsprocess. I kvantfältet existerar inte tid och rum, det är också därför det går att läka såren i det förflutna och se på det som hänt ur ett nytt perspektiv. Där är vi sammanlänkade med allt som existerar, när vi kan uppleva dessa ögonblick försvinner allt runtomkring och allt som finns är Här och Nu. De flesta kan säkert påminna sig sådana ögonblick när vi känner att tiden står still - det är då vi är i kvantfältet med oändliga möjligheter.
Jag ska nu sätta mig och skriva om den vision jag skrev ner för snart tre år sedan. Jag har kommit närmare den genom att utveckla mina tillits- och tålamodsmuskler, men det finns detaljer som jag vill förändra utifrån mina erfarenheter på vägen. Vill du ha tips och råd om hur du kan skapa din vision? Vill du vara med på nymånehealingen ikväll? Mejla mig då på [email protected] eller gå in på Facebook-sidan Mona Gullström - författare och coach.
Kom ihåg att delad börda är halv börda och delad glädje är dubbel glädje!
Med mod och passion,
Mona