Dags att skriva några rader, för att få struktur i tillvaron. Något jag för övrigt kommer att få hjälp med av min psykoterapeut nästa vecka. Det är en stor orsak till dåligtmåendet i vårt samhälle, att vi inte hittar oss själva i ett större sammanhang utan känner oss separerade. Jag är så mycket mer nära enhet idag än jag var för bara några år sedan, men det ska bli väldigt skönt att få hjälp med att sammanfoga livspusselbitarna och kunna se en helhet. För övrigt var det ett lugnt möte hos Eva Wilks idag, jag var hur samlad som helst. Det har funnits dagar när jag desperat längtat efter någon som velat lyssna och bekräfta, idag var inte en sådan dag. Det var ändå ett bra lära-känna-möte.
I helgen hade jag lilla Molly här, en charmig men bestämd liten chihuahuadam. Jag är imponerad av att hon orkade gå så långt som hon gjorde med de smala, korta benen, men hon pinnade på så jag hade jämt sjå att hänga med ibland. Sällskap på lördagens promenad hade vi av en kär vän som det inte blir av att träffa så ofta. Hon skulle plugga hela dagen och då passade det bra att ta en pauspromenad. Att promenera är ett bra sätt att umgås. Att ha hund är ett bra sätt att komma ut också om man skulle ha svårt med det. Så där lagom glad var jag på söndag morgon när Molly började gny tidigt, men det var bara att klä på sig och gå ut. Halv sex är inte min vanliga uppstigartid. Jag är åtminstone glad för att det är sommar fortfarande och att det inte ösregnade.
Det är valtider och det parti jag kommer att rösta på i valet är Initiativet. Deras värderingar är Mod, Öppenhet, Medkänsla, Optimism, Medskapande och Handlingskraft, precis som mina. Just nu pågår en demokratimarsch från Stockholm till Arboga där den första riksdagen hölls 1435. Imorgon kommer de till Eskilstuna och på fredag är det promenad från Eskilstuna till Torshälla, då ska jag gå med. Jag håller på raggar övernattning till fem personer, det går så där än så länge, men det ordnar sig säkert. Jag hämtade också fem kg valsedlar igår som jag har börjat lägga ut på förhandsröstningsställen runt om i stan. Fortsätter imorgon.
Michael Wernstedt, som är förstanamn på valsedeln, ringde mig igår. Han skulle då ringa Eskilstuna-kuriren för ett reportage och undrade om jag som lokal medlem ville bli intervjuad. Lite överrumplad, men det är klart att jag vill. Vill jag vara den förändring jag vill se i världen så får jag visa det också. Jag har varit med i tidningen förr och på TV också. Det som skulle bli ett inslag i Östnytt om rytmiska rörelser visade sig bli ett nationellt inslag och det visades till och med i Svenskfinland. Och så har jag ju varit med i Vem vet mest för att övervinna min rädsla för att skämma ut mig offentligt. Jag vann över rädslan och fick så mycket positiv feedback + att det var en kul grej att se hur det går till bakom kulisserna. Det är något annat att stå framför kameran och svara på frågor än att göra det hemma i TV-soffan.
På tal om politik så grävs det efter lik i garderoberna och alla snedsteg ska belysas. Vi människor glömmer ofta att politiker också är människor och att vi själva har lik i garderoben som vi inte vill att andra ska veta om. Jag har dragit fram mina egna lik de senaste åren, likt troll har de spruckit när jag lagt dem i dagsljus. Mycket känslor av skam och skuld har rensats från ryggsäcken och jag har överlevt. Det som inte dödar det härdar. Ibland är jag så trött på att höra mig säga det där som jag gjort så länge jag kan minnas, inte desto mindre är det så när såret har läkt.
Jobba svart det ska vi inte göra, men jag har gjort det. Det var inte ens så länge sedan senast, men nu har jag bestämt mig för att inte göra det längre, byta tjänster tycker jag däremot är helt okej. Från 2013 då jag slutade jobba som controller i Södertälje kommun och inte längre hade fast inkomst, till hösten 2016 då vi sålde mark i Finland, drog jag på mig en hel del skulder. Över 200 000 kr som tyngde mig. För år 2016 deklarerade jag en inkomst på 0 kr, jag hade då ingenting att dra mina räntekostnader från och kunde således inte göra ränteavdrag. Jag såg det som att jag kvittade det mot mitt svartjobb och tänker att det jämnar ut sig i slutändan.
När jag var i Indien kom min väninna och jag en dag in på gamla synder. Nämligen hur vi båda snott både det ena och det andra i vår tidiga ungdom. Ett par dagar senare blev jag bestulen på 4 000 rupies som jag hade i min väska. Väskan hade jag med mig på hotellet och hade jag den inte med mig var den inlåst på rummet. Hur pengarna kom ut därifrån är ett mysterium. Jag tog ut nya pengar och kollade noga att jag fick med mig alla sedlar från ATM. Återigen försvann 4 000 rupies. Pratade med hotellägaren som tog allvarligt på det, men någon lösning kom vi inte fram till. När jag kopplade ihop de två händelserna med varandra så kunde jag skratta åt saken och tänka att någon behövde pengarna mer än mig. Karma.
Sist och slutligen är allt mellan oss och vårt samvete och vad andra tycker har ingen betydelse. Den som dömer mig, dömer egentligen bara sig själv. Det vi dömer andra för är också det vi minst av allt vill se hos oss själva. Var och en kommer förr eller senare att få ta konsekvenserna av sina handlingar och jag kan lugnt säga att det är straff tillräckligt. Ett offer som vill se sin förövare bakom lås och bom kommer att fortsätta vara rädd. Den rädslan sätter offret i fängelse och fria blir vi inte förrän den dagen vi möter vår rädsla och kan se bortom den.
Det är våra inre barn som är rädda. Det vi upplevde skrämmande som barn när vi var små, det fortsätter att skrämma oss som vuxna tills vi når vår gräns. Kan vi lära oss att bli våra egna föräldrar och ta hand om det lilla rädda barnet där inuti oss så kommer vi så småningom få ett civiliserat samhälle istället för det primitiva vi har nu. Så länge vi inte har integritet känner vi inte våra egna gränser och då stöter vi ofta på hinder. Alla hinder finns inom oss och ingen annan än vi själva har makten att förändra. Det är tufft och smärtsamt, mer för en del och mindre för andra, men oavsett vad vi själva tror så tror jag att vi alla vill den utvecklingen.
Att utveckla självmedkänsla är absolut nödvändigt för att inte bara överleva utan också leva. Vi är alla en salig blandning av tankar och känslor, svaghet och styrka, rädsla och mod, sårbarhet och trygghet och där vi inte räcker till kan någon annan kompensera tills vi känner att vi är tillräckliga i oss själva. Det är inte svagt att be om hjälp eller visa sig sårbar. Liz Gilbert säger att vi ska omfamna den härliga röra som vi är. Vi ska inte tro att det är något fel på oss. Vi är bara människor. Mina dikter i "Ett helhjärtat bokslut - små och stora dikter" är en härlig röra av allt vad det innebär att vara människa. Du kan köpa den genom att mejla mig på [email protected]. Investeringen är från 55 kr (porto) och uppåt. Tänk på att bakom boken, liksom bakom mycket annat, ligger många års hårt arbete som sällan syns.
Med ljus och värme,
Mona 💓
I helgen hade jag lilla Molly här, en charmig men bestämd liten chihuahuadam. Jag är imponerad av att hon orkade gå så långt som hon gjorde med de smala, korta benen, men hon pinnade på så jag hade jämt sjå att hänga med ibland. Sällskap på lördagens promenad hade vi av en kär vän som det inte blir av att träffa så ofta. Hon skulle plugga hela dagen och då passade det bra att ta en pauspromenad. Att promenera är ett bra sätt att umgås. Att ha hund är ett bra sätt att komma ut också om man skulle ha svårt med det. Så där lagom glad var jag på söndag morgon när Molly började gny tidigt, men det var bara att klä på sig och gå ut. Halv sex är inte min vanliga uppstigartid. Jag är åtminstone glad för att det är sommar fortfarande och att det inte ösregnade.
Det är valtider och det parti jag kommer att rösta på i valet är Initiativet. Deras värderingar är Mod, Öppenhet, Medkänsla, Optimism, Medskapande och Handlingskraft, precis som mina. Just nu pågår en demokratimarsch från Stockholm till Arboga där den första riksdagen hölls 1435. Imorgon kommer de till Eskilstuna och på fredag är det promenad från Eskilstuna till Torshälla, då ska jag gå med. Jag håller på raggar övernattning till fem personer, det går så där än så länge, men det ordnar sig säkert. Jag hämtade också fem kg valsedlar igår som jag har börjat lägga ut på förhandsröstningsställen runt om i stan. Fortsätter imorgon.
Michael Wernstedt, som är förstanamn på valsedeln, ringde mig igår. Han skulle då ringa Eskilstuna-kuriren för ett reportage och undrade om jag som lokal medlem ville bli intervjuad. Lite överrumplad, men det är klart att jag vill. Vill jag vara den förändring jag vill se i världen så får jag visa det också. Jag har varit med i tidningen förr och på TV också. Det som skulle bli ett inslag i Östnytt om rytmiska rörelser visade sig bli ett nationellt inslag och det visades till och med i Svenskfinland. Och så har jag ju varit med i Vem vet mest för att övervinna min rädsla för att skämma ut mig offentligt. Jag vann över rädslan och fick så mycket positiv feedback + att det var en kul grej att se hur det går till bakom kulisserna. Det är något annat att stå framför kameran och svara på frågor än att göra det hemma i TV-soffan.
På tal om politik så grävs det efter lik i garderoberna och alla snedsteg ska belysas. Vi människor glömmer ofta att politiker också är människor och att vi själva har lik i garderoben som vi inte vill att andra ska veta om. Jag har dragit fram mina egna lik de senaste åren, likt troll har de spruckit när jag lagt dem i dagsljus. Mycket känslor av skam och skuld har rensats från ryggsäcken och jag har överlevt. Det som inte dödar det härdar. Ibland är jag så trött på att höra mig säga det där som jag gjort så länge jag kan minnas, inte desto mindre är det så när såret har läkt.
Jobba svart det ska vi inte göra, men jag har gjort det. Det var inte ens så länge sedan senast, men nu har jag bestämt mig för att inte göra det längre, byta tjänster tycker jag däremot är helt okej. Från 2013 då jag slutade jobba som controller i Södertälje kommun och inte längre hade fast inkomst, till hösten 2016 då vi sålde mark i Finland, drog jag på mig en hel del skulder. Över 200 000 kr som tyngde mig. För år 2016 deklarerade jag en inkomst på 0 kr, jag hade då ingenting att dra mina räntekostnader från och kunde således inte göra ränteavdrag. Jag såg det som att jag kvittade det mot mitt svartjobb och tänker att det jämnar ut sig i slutändan.
När jag var i Indien kom min väninna och jag en dag in på gamla synder. Nämligen hur vi båda snott både det ena och det andra i vår tidiga ungdom. Ett par dagar senare blev jag bestulen på 4 000 rupies som jag hade i min väska. Väskan hade jag med mig på hotellet och hade jag den inte med mig var den inlåst på rummet. Hur pengarna kom ut därifrån är ett mysterium. Jag tog ut nya pengar och kollade noga att jag fick med mig alla sedlar från ATM. Återigen försvann 4 000 rupies. Pratade med hotellägaren som tog allvarligt på det, men någon lösning kom vi inte fram till. När jag kopplade ihop de två händelserna med varandra så kunde jag skratta åt saken och tänka att någon behövde pengarna mer än mig. Karma.
Sist och slutligen är allt mellan oss och vårt samvete och vad andra tycker har ingen betydelse. Den som dömer mig, dömer egentligen bara sig själv. Det vi dömer andra för är också det vi minst av allt vill se hos oss själva. Var och en kommer förr eller senare att få ta konsekvenserna av sina handlingar och jag kan lugnt säga att det är straff tillräckligt. Ett offer som vill se sin förövare bakom lås och bom kommer att fortsätta vara rädd. Den rädslan sätter offret i fängelse och fria blir vi inte förrän den dagen vi möter vår rädsla och kan se bortom den.
Det är våra inre barn som är rädda. Det vi upplevde skrämmande som barn när vi var små, det fortsätter att skrämma oss som vuxna tills vi når vår gräns. Kan vi lära oss att bli våra egna föräldrar och ta hand om det lilla rädda barnet där inuti oss så kommer vi så småningom få ett civiliserat samhälle istället för det primitiva vi har nu. Så länge vi inte har integritet känner vi inte våra egna gränser och då stöter vi ofta på hinder. Alla hinder finns inom oss och ingen annan än vi själva har makten att förändra. Det är tufft och smärtsamt, mer för en del och mindre för andra, men oavsett vad vi själva tror så tror jag att vi alla vill den utvecklingen.
Att utveckla självmedkänsla är absolut nödvändigt för att inte bara överleva utan också leva. Vi är alla en salig blandning av tankar och känslor, svaghet och styrka, rädsla och mod, sårbarhet och trygghet och där vi inte räcker till kan någon annan kompensera tills vi känner att vi är tillräckliga i oss själva. Det är inte svagt att be om hjälp eller visa sig sårbar. Liz Gilbert säger att vi ska omfamna den härliga röra som vi är. Vi ska inte tro att det är något fel på oss. Vi är bara människor. Mina dikter i "Ett helhjärtat bokslut - små och stora dikter" är en härlig röra av allt vad det innebär att vara människa. Du kan köpa den genom att mejla mig på [email protected]. Investeringen är från 55 kr (porto) och uppåt. Tänk på att bakom boken, liksom bakom mycket annat, ligger många års hårt arbete som sällan syns.
Med ljus och värme,
Mona 💓