Sista dagen i New York var det tänkt att vi skulle strosa runt i Central Park. Jag tyckte jag såg alldeles för lite förra gången då jag hade pojkarna med mig och Astrid har inte heller sett hela. Vi började dock med ett besök på Pandora då Astrid ville ha två nya berlocker till sitt armband. Det hade hon fått pengar till och hon hade bestämt sig för att köpa en pojke och en flicka, Mason och Jamie. Efter Pandora blev det M&M där hon köpte vita, röda och blåa M&M-godisar till Ann-Charlotte och Stig. I Las Vegas köpte vi en fin pyjamas till Kiia, men när vi packade såg den så liten ut så vi bestämde att Astrid skulle ge den till Daniels lilla Alice istället.

Vi gick därför till Century 21 där jag var och shoppade med killarna förra gången och där hittade vi en jättefin klänning. Det var inte lätt att bestämma sig för det fanns hur mycket som helst fina barnkläder. Också vuxenkläder för barn och det gillar varken Astrid eller jag, det får någon annan köpa. Förutom klänningen köpte Astrid choklad till farmor. På hotellet hittade jag kuponger där man kunde få en gratis present på Century 21 så vi lämnade våra kuponger och fick varsin kasse istället. Kan vara bra att ha ;)

Klockan hade hunnit bli en del och vi började bli hungriga eftersom vi bara druckit varsin Naked-juice och ätit varsin påse rostade sockerärtor till frukost. Vi hittade inte en enda restaurang längs Central Park West där vi gick så vi köpte mat i ett gatukök och den var helt okej, vi blev mätta. Äntligen kom vi in och började då att gå mot Belvedere Castle. Det är lätt att gå vilse i Central Park för stigarna går åt alla håll och kanter, men vi såg faktiskt några skyltar och helt plötslig var vi där. På vägen såg vi ekorrar och en fin rödbröstad fågel. Jag tror det är en vandringstrast, men är inte helt säker.

Efter slottet gick vi mot obelisken, Cleopatra's Needle och vi hittade den ganska lätt. Den ligger i närheten av Metropolitan Museum of Art. Astrid har varit där, jag kanske går dit nästa gång jag är i New York. Vidare gick vi till Alice i Underlandet och nära henne finns också H.C. Andersen och Conservatory Water där man kan hyra modellsegelbåtar och köra runt. Det var några stycken som gjorde det, men inte så många så här på hösten. Dagen började med sol, men nu hade mörka moln tornat upp sig och vi kände att det var dags för kaffepaus.

Astrid hade lämnat sin svarta jacka, den som blev överkörd i Salinas, innan vi kom till slottet för hon ville inte ha den med sig hem. Hon hoppas att någon hemlös hittar den. I Las Vegas dumpade hon en massa kläder också som hon inte vill ta med sig hem och eftersom vi shoppat en del och inte ville ha övervikt på planet från Phoenix tyckte hon det var ett bra stället att göra det på. Det var kanske inte så smart att skippa jackan så tidigt, men hon sa att hon inte frös. 

Vi hittade ett Starbucks som var rätt så proppfullt, det fanns inga sittplatser först men när vi väntat en stund så löste det sig. Det var skönt att komma in i värmen, för det hade börjat småregna. Vi satt där ett tag med dator/iTouch och kaffe och Astrid skrev också vykorten vi köpte dagen innan. Ett till farmor, ett till mormor och ett till Janne och pojkarna. Jag skrev tackkort till familjen från Janne och mig.

Det var en sak till jag ville se i Central Park och det var Conservatory Garden som ligger i nordöstra hörnet. Det är den enda anlagda trädgården. På vägen dit kände vi oss småhungriga och köpte - chips. Potatischips till Astrid och tortillachips till mig. Så vi gick runt i parken och mumsade. I mitten fanns en fontän på på varsin sida om den omgärdat av häckar fanns två blomsterträdgårdar. Den ena blommade fint, medan den andra var rätt så vissen och nästa gång jag kommer till New York skulle jag helst vilja göra det på sommaren. Så jag bara kunde gå omkring en hel dag i Central Park och sätta mig och njuta av naturen utan att tänka på att det är något jag måste se eller fota. 

Det var dags att ta sig tillbaka till hotellet för att hämta väskorna som vi fick ha där hela dagen för bara två dollar, tacksam. Det var proppat på tågen och ett åkte utan oss för att folk trängdes så fruktansvärt. Medan vi väntade på nästa såg vi en råtta på spåret. Vi trängde in oss på nästa tåg och hämtade väskorna och gick mot Penn Station för att köpa biljetter och vänta på Danielle. 7.18-tåget skulle vi ta till South Orange men strax innan Danielle kom så ropade de att tåget var inställt. Det blev ett annat tåg med byte på vägen och vi blev lite senare än planerat.

Danielle hade inte berättat för barnen att Astrid skulle komma på tisdag redan, men de blev jätteglada förstås. Mason på ett lugnt sätt, medan Jamie visade alla känslor. Hon ville inte lägga sig, men till slut gick hon upp med Astrid. Mikaela som är den nya au pairen fick ledigt. Danielle gjorde läxor med Mason. Han brukar vara uppe längre så han satte sig i vardagsrummet och läste efter ett tag och tyckte då att Astrid och Mikaela störde honom i hans läsning. Astrid undrade varför han inte gick till sitt kontor (Astrids gamla rum) och läste, men då svarade han att fåtöljen var bekväm att sitta i. 

Mikaela är trevlig och hon påminner lite om Astrid, lite osäker ännu men det var nog Astrid också när hon varit så kort tid. Hon hade frågor förstås och Astrid berättade en massa som hon vet. Följande dag skulle två kompisar komma över, Jenni och A-K som är från Tyskland. Kvart i tio skulle de åka till Forever 21 som är typ som H&M och Astrid undrade om jag ville följa med. Jag kunde ha stannat hemma och bloggat, men bestämde mig för att följa med.

Vi la oss inte så sent, men det var ändå segt att gå upp kl 8. Jag stekte ägg och åt skinka och plommontomater till det och medan jag åt frukost checkade jag in på planet. Mejlade Astrid som skrev ut mitt boardingpass. Inte en sittplats nära gången den här gången, men ändå inte längst in vid fönstret där jag känner mig lite klaustrofobisk. Astrid beställde taxi till mig till halv tre. Hon stressade mig, men när jag var klar så var Mikaela ännu inte riktigt klar så jag var inte sist ;) Forever 21 var väl inget för mig, hittade i och för sig en fin orange top som jag kunde tänka mig, men den fanns inte i min storlek. 

När vi kom hem pratade vi med Mark som inte var hemma kvällen innan. Han frågade naturligtvis hur vi haft det och vad kan vi annat säga än att vi har haft det fantastiskt bra. Jag kan inte komma på något som inte varit bra, utom möjligtvis att jag missade botaniska trädgården i San Fransisco, men jag vill ju åka tillbaka dit så jag kan se den då. Svårt att säga vad som varit bäst för mycket har varit helt magiskt, men på olika sätt. Trots allt är det nog Grand Canyon som "vinner", det är inte mycket som kan slå den utsikten och de vyerna. Helt naturligt dessutom och inte "man made".

Det blev äggröra igen till lunch och nu hittade jag lite kalkonbacon som jag stekte till och enda grönsakerna som fanns var tomaterna och småpaprikor som jag inte gillar, så det blev tomater igen. Drack ett par muggar kaffe på det och så snodde jag med mig ett äpple till färdkost. Taxin kom halv tre och jag sa hej då till Mikaela och kramade Astrid. Det kostade 50 $ men han fick 60 $ och blev så glad. Astrid hade lagt undan 100 $ till taxin, men när hon hörde att det bara kostade 50 $ (hon frågade när hon ringde) fick jag 80 $ och hon höll 20 $. 

Satt och läste innan jag gick till incheckningen och när jag kom dit var det lång kö. Det tog en god stund innan jag var igenom och boardingen hade börjat för ett tag sedan. Det var fortfarande lugnt med tiden och skönt att slippa köa där utan bara kunna gå ombord. Jag satt i mitten och det kom ingen annan och satte sig bredvid mig mot gången. Tacksam för att jag slapp känna mig instängd och ändå inte behövde vara orolig för att bli påtrampad av förbipasserande. Mannen snett framför mig hade inte lika väl förspänt så han fick en serveringsvagn på knäet, en av flygvärdinnorna fick hämta ispåse till honom för det gjorde nog väldigt ont.

Tittade på Eat, pray, love och tyckte väl att den var så där. Hade velat se en film till, men mina öron klarar inte av så stora öronproppar för det nästan värkte i dem innan filmen var slut. Fortsatte läsa istället för jag var inte ett dugg trött. Vill du ha barn med mig? av Åsa Jinder. Tänk vilket helvete en del har att skaffa barn och jag avundas dem inte. Är så tacksam för de tre guldklimparna som valde att komma till oss, som på beställning. Ingen guldtacka i världen kan ersätta dem ;)

Middagen bestod av ris, kyckling och bönor. Lite olika sorters sallad och så majs och sojabönor som jag ratade. Dressingen bestod av sojaolja så den avstod jag också. Däremot proppade jag i mig hela chokladkakan som var efterrätt och den var god. Kände ingenting efteråt och tänker att det kanske inte var så mycket vetemjöl i den. Måste ju också ha varit mjölk/grädde, men magen protesterade inte. Den smakade mycket choklad och vad det än var i den så var den värd att ha lite ont för, kanske. Jag får ta ett allvarligt snack med mig själv när jag kommer hem och börja om på ny kula tillsammans med Astrid. 

Frukosten kunde jag inte äta så jag tog det medhavda äpplet och drack juice och kaffe. Vi landade halv sju istället för kvart över sju. Hämtade stora väskan och så gick jag med båda två till flygbussen som tog mig till centralen. Jag kom dit strax efter åtta och 8.55 gick det ett tåg till Eskilstuna. Då hann jag in på Coop för att köpa dadlar till färdkost, semestern var tydligen inte slut ännu....

Skrattade lite för mig själv när jag klev på tåget, för svenskar är på många sätt olika amerikaner. Jag gick på och skulle sätta mig i lilla kupén dit det är några trappsteg. Tog lilla väskan som var tyngre och la den på undre hyllan och gick sedan tillbaka för att hämta stora väskan. Då smiter en karl förbi mig och slänger upp sin väska på övre hyllan och jag får försöka så gott det går att pussla in båda mina väskor på den undre. Det gick ganska bra, men jag undrar hur han tänkte där? Inte skymten av att vilja hjälpa mig med väskorna i alla fall eller något annat medmänskligt ;)

Det gick förvånansvärt bra att dra båda väskorna hem och jag förstår nu hur mycket tyngre det var att släpa stora kappsäcken tidigare när jag hade New York-väskan uppepå. Ryggsäcken var heller inte fullproppad och inte så tung trots datorn. Fick båda väskorna med mig uppför trappan direkt utan större problem. Hem ljuva hem tänkte jag tills jag öppnade dörren och kände tobakslukten. Förstod att det varit fest igen, dammigt och skitigt var det också och visserligen har jag varit borta en månad men så dammigt brukar det inte bli om en lägenhet står tom.

När jag kom in i vardagsrummet såg jag att TV saknades och undrade vart den tagit vägen. Hittade den senare bakom dörrarna till vardagsrummet och Loves rum, med krossad skärm. Bröt ihop ett litet tag och sedan mejlade jag Janne eftersom telefonen inte fungerade och Mårten hade hämtat min mobil. De kom på kvällen och hämtade sina kläder och då fick jag veta vad som hänt. Mårten hade haft fest igen och trots att jag sagt vad som gällde om han skulle ha fest igen, det vill säga han skulle vara nykter, så hade han inte varit det. En kille hade brakat in i TVn. Har bett att få numret till honom, men har inte fått det ännu.

Love provade sina jeans och de var rätt så tajta men han kunde i alla fall ha dem. Skorna var lite smala, men när han lossnade på snörningen så gick det bättre. Han älskade sin Ralph Lauren-tröja och ville ha t-shirten jag köpte i Jersey Gardens. De gröna jeansen som jag köpt till Mårten var dessvärre för små, men jag ska försöka sälja dem och ge honom pengarna. För hans del blev det bara en pikéskjorta och en t-shirt, men Astrid hade köpt två pikéskjortor också i studentpresent så han klarar sig ett tag. Det är så svårt att köpa byxor och skor till någon annan, men jag lyckades i alla fall till tre fjärdedelar. 

Nu avslutar jag resebloggen för den här gången och ser fram emot nya resor, men först ska jag återgå till den inre eftersom jag definitivt inte är i balans och har tappat bort mig själv på vägen. Genom egentid och skogspromenader, nyttig mat och avgiftning, jobb och rutiner ska jag nog snart vara på banan igen :) All kärlek <3

På söndag förmiddag kom vi till Manhattan, hungriga och hotellsökande. Först blev det frukost på Roxy Diner, nästan som Roxy's fast inte samma 50-talskänsla som i Las Vegas där bara jukeboxen fattades. Lite dyrare var det också, men så är det ju NYC! Jag tog lax med äggröra och breakfast potatoes som är som klyftpotatishalvor, inte riktigt lika gott som i LV där jag fick hash browns, men helt okej. Astrid åt ägg och bacon med potatis om jag kommer ihåg rätt. Vi satt lite i skymundan så det var glest mellan kaffepåfyllningarna och fastän servitören frågade om jag ville ha mer kaffe så glömde han att fylla på. Vattnet fick vi efter att ha betalat notan fastän vi beställde in det i början. Ingen big deal och han bad om ursäkt.

Efter frukosten gick vi till första bästa Starbucks och då vi inte ville ha kaffe köpte vi en liten juice att dela på istället. Vi kollade upp Chelsea Star Hotel som vi spanat in kvällen innan och såg att det fanns lediga rum ännu. Det ligger på 8th Av och 30th St så det är rätt så centralt och nära Penn Station för att ta tåget till Livingston. Eftersom vi nu är rejält trötta på hotell mejlade Astrid till Danielle om vi kunde sova över där natten mellan tisdag och onsdag och det skulle gå bra. Vi bestämde att åka dit med samma tåg som Danielle tar från jobbet på tisdag.

Det var alltså inte långt till hotellet så vi gick dit med våra väskor. Det var en trappa upp till receptionen så Astrid stannade nere med väskorna medan jag gick upp och frågade om de hade lediga rum. Först tänkte han ge oss ett rum med våningssängar och det hade väl funkat det också, men sedan fick vi ett med dubbelsäng för samma pris. Delat badrum, vet inte med hur många. Vi tog rummet för två nätter och fick det till ett bra pris. Och det var läget vi betalade för, inte rummet. Nackdelen med ett hotell centralt är att trafiken brusar på hela natten och tutar gör de mycket i New York, också på nätterna.

Portieren var mycket trevlig och vi berättade om vår förra natt och när jag sa vad hostelet heter sa han att det är illegalt! Vi hade väl mer eller mindre räknat ut att allt inte stod rätt till och nu fick vi det bekräftat. Dock checkade vi varken in eller ut så förutom en bokningsavgift på cirka 140 kr betalade vi ingenting. Det lustiga var att bokningen gick genom en förmedling och det var de som tog avgiften, lite konstigt att ett illegalt hostel har en bokningsförmedling!

Vi tog kartor och den trevliga portieren märkte ut var hotellet låg och gav oss lite tips på vad vi kunde se. Astrid har ju varit en del i New York och jag två dagar, så lite har vi sett. På Astrids att vilja-se-lista fanns High Line som är en övergiven upphöjd järnväg på västra sidan. Tågtrafiken las ner 1980 och 2009 byggdes större delen om till en lång och smal park. Spåren skulle inte gå direkt ovanför avenyerna, utan mellan byggnader för att sammanlänkas direkt med fabrikerna och lagren i stan utan att störa gatutrafiken. Det var mjölk, kött, råvaror och övriga produkter som fraktades på järnvägen som är 2,4 km lång och går från Gansevoort St i Meatpacking District till West 34th St, mellan 10th och 11th Av.

Den del av tågbanan som man kan gå på/som är omgjord till park är ungefär en tredjedel av totala längden. När vi gått till slutet tog vi oss ner till gatunivå och fortsatte vår vandring genom Meatpacking District, West Village, Greenwich Village, SoHo, Little Italy, Chinatown och Tribeca. Som av en slump hittade vi gatan där Carrie Bradshaw bodde i Sex and the City. Så kan det gå när man strövar runt på måfå utan att riktigt veta vad man ska stöta på ;)

Gatunätet i Greenwich Village är till stora delar inte utformade i rektangulära nät som de flesta områdena på Manhattan och det var ursprungligen en egen by grundad av holländare på 1630-talet och då hette den Groenwijck. Sitt nuvarande namn fick stadsdelen i början av 1700-talet. SoHo (South of Houston St) är ett annat område i Lower Manhattan, känt för sina många konstnärsateljéer och gallerier. Här finns också många butiker, allt från trendiga boutiques till exklusiva nationella och internationella butikskedjor.

I San Fransisco fick vi leta efter Little Italy utan att hitta något speciellt italienskt, men både i San Diego och i New York var det lättare att hitta. Förutom italienska restauranger så fanns det en hel del fina byggnader. Det fanns också lite kinesiska restauranger här och det finns det lite varstans, dessutom gränsar stadsdelen till Chinatown. Och när man kommer till Chinatown behöver man inte tvivla på var man är. Här är alla skyltar på två språk - till och med McDonald's var översatt till kinesiska. 

När vi kom fram till Tribeca (Triangle Below Canal St) var det nästan mörkt så vi såg inte så mycket av det området. Här hålls varje år en filmfestival, Tribeca Film Festival. Den grundades 2002 av Robert de Niro, Jane Rosenthal och Craig Hatkoff efter 9/11 för att gynna den ekonomiska och kulturella utvecklingen i området. Robert de Niro är också delägare i en restaurang där, Tribeca Grill Restaurant och det hade varit intressant att äta där, men för oss blev det varsin påse chips innan vi gick på bio. Captain Phillips för Astrid och Enough Said för mig.

  

Filmerna gick på en bio nära Times Squere så det var inte så långt hem till hotellet och vi gick och la oss ganska snart. På måndag väntade guldturen på Danielles bank, Federal Reserve Bank of New York. Vi åt frukt och drack Naked-juice till frukost innan vi gav oss iväg till Financial District. Jag upptäckte att det fanns kaffe på hotellet, en trappa ner. Där fanns också tvättmaskin, torktumlare och datorer för den som inte har egen. Hade vi vetat om tvättmaskinen kunde vi ha sparat de 46 $ vi tvättade för i Las Vegas, å andra sidan hade vi inte så mycket tid att vara på hotellet och tvätta ;)

Vi hade lite problem att hitta till banken för när det gäller gatorna och avenyerna i NYC är Astrid för det mesta på väg åt fel håll ;) Vi hade i alla fall god tid på oss så tjugo i tio stod vi utanför banken. Det var rätt så kyligt och vänta fick vi, Astrid var lite nervös. Till slut var det en vakt som erbjöd sig att ringa Danielle och strax efter tio kom hon och hämtade oss, undrar varför vi skulle vara där senast kvart i? I huset var det problem att ta rätt hiss ner till muséet där guldturen började så vi blev ännu senare. Till slut kom vi fram och då hade de andra redan sett en film som vi missade, men den klarar vi oss säkert utan.

Vi fick veta en hel del om säkerhet och om guld den här dagen. Vi fick också känna på en guldtacka och de flesta ville gärna ha en. Jag skulle inte heller säga nej tack till en. Vi gick också till valven som var fyllda med guldtackor och en man sa att om han hade alla dem skulle han kunna gå i pension. Tror det räcker med en mindre mängd om man inte har allt för stora behov. För att komma in i cellerna där guldtackorna förvaras måste det vara fyra personer från två olika avdelningar som låser upp de två låsen och följaktligen behövs fyra personer också för att byta en glödlampa. Vågen de väger guldtackor på är exakt kalibrerad och det illustrerades genom att väga en 20-dollarssedel som inte väger så mycket. En intressant tur.

När guidningen var slut gick vi upp till Danielle som är Assistent Vice President på HR-avdelningen, men hon är ingen titelsjuk person utan hur trevlig som helst. Hon ville höra om vår resa så vi satt och pratade en stund och berättade om våra äventyr. Vi hade tänkt åka till Livingston på onsdag morgon, men då det blev lite si och så med sömnen frågade vi om vi kunde komma redan på tisdag kväll och vi bestämde då att vi åker med samma tåg som Danielle tar till South Orange där hon har bilen så får vi åka sista biten. När vi gick följde hon oss till Starbucks som fanns alldeles runt hörnet så vi fick vårt morgonkaffe, jag hade bara druckit en liten mugg och Astrid ingenting. Vi delade också på en påse chips......beroendeframkallande!

Nästa punkt på vårt program var Brooklyn där vi tänkte gå runt ett tag innan vi sedan gick över bron tillbaka till Manhattan. Vi åkte dit med tunnelbanan och gick av i närheten av Brooklyn Heights. Där finns bland annat County Court och Brooklyn Borough Hall. Vi var in i en affär och köpte vatten och passade också på att köpa tackkort och sista vykorten från den här resan. Vi gick genom historiska kvarter och här finns många fina gamla hus och hur många kyrkor som helst. Vi gick mot vattnet och gick längs Brooklyn Heights Promenade, där man har grönska på ena sidan och en fin utsikt över Manhattan Skyline på andra sidan.

När vi var nästan framme vid bron undrade vi hur vi skulle komma upp på den för att kunna gå över och då såg vi cykelvägen och tänkte att vi följer den. Det var en omväg och vi kom dit vi gått tidigare och så gick vi lite fel/för långt också innan vi kom rätt. Men det var en fin dag för att promenera, 18 grader såg vi när vi gick över bron. Det var hur mycket folk som helst som både gick och cyklade och det var hur coolt som helst. Inte mycket kvar av min höjdrädsla, trots att jag knappt gjort några rytmiska rörelser på den här resan. 

Efter Brooklyn var det dags för en sen lunch. Vi gick mot Chinatown och åt på en liten restaurang där. Jag åt seafood fried rice och Astrid tog kyckling med cashewnötter. Inte det godaste vi ätit, men helt okej och bra pris för oss som inte hade mycket pengar kvar. Flatiron Building är ett hus som ser ut som ett strykjärn och det har fått ge namn åt hela stadsdelen, Flatiron District. Det var det sista Astrid hade på sin lista över det hon ville se i New York och dit tog vi tunnelbanan efter att vi ätit. 

 

Av portieren på hotellet fick vi en tidning med tips på saker som händer i stan under veckan och även det som är gratis. Vi hade spanat in en cast för nya stand up-komiker i SoHo och det skulle börja kl 8 pm. Vi tog det lugnt, men kom ändå fram halv åtta och såg då att det började först 8.30. Astrid som varit förkyld sedan Las Vegas och jag som också haft ont i halsen och varit småsnorig kände inte att vi orkade vänta och inte ville vi sätta oss i baren och dricka en timme heller så vi bestämde oss för en lugn och tidig kväll på hotellet istället.

På vägen hem köpte vi en flaska vin till familjen som tack för att vi fick bo där en extra natt. Vi blev också indragna i en ny affär som sålde hygienprodukter och en av delägarna skrubbade våra händer med salt från Döda havet. O så lena och fina de blev, inte minst sedan hon smorde in dem med handkräm efteråt. Vi hade varken pengar eller plats i väskorna för mera saker och jag berättade att Astrid varit au pair i två år och nu skulle åka hem. Jag sa också att jag hade eget företag och berättade kortversionen om hur det startade. Hon sa att hon älskade att höra sådana berättelser och hennes syster hade också bytt karriär när hennes barn dog. När jag sa att jag var ledsen sa hon att jag inte skulle vara det för hon hade vänt det tragiska till något bra och jag tänkte på min vän Sanna Nova Emilia som gjort samma sak. Ur något negativt kommer alltid något positivt.

Sista dagen i Las Vegas var typ en halv och då vi inte orkade släpa runt bagaget och inte tyckte det var så stor idé att åka till Greyhound med väskorna och sedan ta oss fram och tillbaka till stan, såg vi ut en park i närheten av busstationen där vi kunde chilla tills det var dags att åka. Men först packade vi, ordentligt den här gången eftersom vi skulle flyga österut följande dag. Sedan gick vi till Roxy's Diner och åt frukost, det vill säga Astrid åt frukost och jag drack bara kaffe för jag var så mätt fortfarande från torsdagen. 

Astrid beställde glutenfria flap jacks med hallon, men fick pannkakor istället. Hon gillade dem, jag som fick ett par bitar på slutet när hon inte orkade mer tyckte flap jacks var godare. Efter frukost gick vi och köpte vatten och lite ätbart till bussen och sedan var det dags för tornet i dagsljus. När vi var där uppe var det en tjej som skulle hoppa Sky Jump och jag hade bästa positionen för att ta kort, men det gick så snabbt så plötsligt var hon bara nere. Hissdamen berättade sedan att det tar 17 sekunder att hoppa ner.

Vi checkade ut och gick till samma entré som vi blev avsläppta vid när vi kom och tog en taxi till Greyhound. Direkt tyckte vi att taxichauffören tog fel väg, han var ute på highway och gjorde en stor krok runt hotellet. Taxametern tickade iväg. Vi som inte hade så mycket kvar av reskassan ville inte betala mer än de 10 $ det kostade när vi kom, så vi talade om för chauffören att han inte tog den kortaste vägen vilket han är skyldig att göra om vi inte sagt något annat. Han argumenterade inte med oss utan lät oss betala 10 $. Tacksam.

Någon park hittade vi inte så vi satte oss på trappan till City Hall of Las Vegas, eftersom bänkarna bredvid var vända åt fel håll. Det här var nämligen varmaste dagen hittills i Vegas, som inte var som varmt som vi trodde att det skulle vara. Vi satt i linne och shorts och svettades. Vattnet tog slut så jag erbjöd mig att gå och köpa nytt. Jag gick Main St mot Stratosphere utan att hitta en enda affär som sålde vatten. Det fanns en massa antikvitetsaffärer, bland annat för gamblers, bilreparations- och försäljningsföretag, möbelaffärer och också en dialysmottagning ;)

Astrid undrade vart jag tagit vägen för jag var borta en timme och så kom jag ändå tillbaka utan vatten. Vi tog väskorna och gick till Greyhound och printade ut våra biljetter, vilket var ett helt företag i sig och sedan gick jag till Subway och köpte sallad och vatten. Köpte två kaffe också, kändes att det var fikadags. 3.05 pm gick bussen till Phoenix, men innan vi kom till Arizona var vi tvungna att åka tillbaka till Californien en sväng; i San Bernardino skulle vi byta buss.

Det var bara en halvtimme mellan anslutningarna så vi hann inte mer än gå på toa och den var jätteäcklig. Vi hade tänkt byta om till jeans här, men ville ingendera göra det för det var så snuskigt. Vi hade våra badlakan som filtar istället. Nästa resa tog sin början och den var inte så behaglig.Den här busschauffören körde som en galning och det var omöjligt att sova. Det lutade i kurvorna och han körde om långtradare hela tiden. Lite otäckt nästan, men jag vet att vi har änglarna med oss så jag var inte orolig. Pratade lite med killen jag satt bredvid; han skulle åka buss ända till Orlando, Florida, och gissa om han hade många biljettter? ;) Som ett dragspel ungefär. Avundas honom inte. Han skulle i alla fall byta buss i Phoenix där vi gick av strax efter ett på natten och jag hoppas han fick lite lugnare resor framöver. På måndag (!) skulle han vara framme.

Vi hade tänkt sitta på Greyhoundstationen där det finns gratis internet, tills första bussen mot Sky Harbour Airport gick 6.37, men fyratiden kom ett par vakter och frågade efter våra biljetter. Vi hade ju inga utan sa som det var att vi ville vänta på första bussen, men de tyckte vi skulle ta taxi så det fick bli så. Det var inte så långt och det var fast pris 15 $ och det kan det vara värt att slippa lyfta stora tunga kappsäcken upp i bussen när jag också har tung ryggsäck och en tung axelväska att bära.

Mera väntan i Phoenix och så länge det fanns batteri i datorn bloggade jag, sedan var det slut. Vi köpte varsin kaffe och varsin Naked-juice i ett café, men inte grön juice den här gången utan morot och frukt för Astrid och en massa frukter för mig. Tror min var godare, den smakade mest jordgubb. Fanns inte så mycket butiker då vi ännu inte checkat in, men fanns en med en massa intressanta böcker. Finns dock inte utrymme för så mycket mer shopping och inte heller mycket pengar. Jag ville äta frukost i restaurangen utanför innan vi checkade in för de hade äggfrukostar och varm frukost smakar bra när man är frusen, den öppnade kl 7, Astrid ville vänta och trodde det fanns mer på insidan så vi checkade in strax före sju.

Tyvärr så fanns det bara smörgåsar och hamburgare på andra sidan. En annan restaurang som var reserverad för något annat flygbolags kunder och de började inte heller servera frukost före 10.30. Var så hungrig till slut och visste att ingen mat skulle serveras på planet så jag gick och köpte en Ceasarsallad med kyckling och två äpplen plus två ekologiska bars med havre, nötter, frön och frukt. Salladen var inte mycket att hänga i julgranen, jag petade bort osten och ratade dressingen som innehöll sojaolja, sedan var det bara grönsallad och kyckling kvar som inte smakade något så Astrid fick ta över och äta resten. Baren var god och inte så söt, äpplena åt vi på flyget som avgick 10.46 och landade 6.30 pm ungefär i Newark.

På flygplatsen i Phoenix bokade vi ett hostel i Brooklyn för två nätter. Jag försökte också hitta någon soffsurfare som kunde ta emot oss, men det verkar lika svårt i NYC som i övriga USA. De som svarar gör det ofta försent, det har hänt oss både i San Fransisco, Los Angeles och San Diego. Astrid kollade upp vilken buss vi skulle ta till Manhattan och sedan vilken Metro vi skulle ta till Brooklyn. Det var lite regnigt när vi kom fram, men vi hittade till bussen och kom iväg. Till tunnelbanan kom vi också trots att det ofta inte finns rulltrappa utan det är släpa väskor upp och ner för trappor som gäller.

Vi gick Throop Av fram tills vi kom till Putnam ST där vårt Hostel skulle ligga. Det fanns ingen skylt utanför när vi hittade rätt nummer på huset och vi blev lite misstänksamma. Astrid gick först uppför trappan och ringde på och en lång "kvinna" öppnade dörren. Det var rätt, men kändes inte rätt. Vi frågade var vi skulle checka in men fick inget riktigt svar. "Kvinnan" var typ ingen kvinna utan en man med kvinnokläder som tydligen skulle försöka hålla ordning på stället.

Han pratade urdålig engelska och malde på om ingenting hur länge som helst. Vi ville bara därifrån, men orkade inte leta upp något annat då det var sent och mörkt så vi tänkte att vi skulle överleva en natt. Vi fick dela rum med Dominique som han hette, som var trevlig, men omständlig. Vi la oss nästan direkt vi fått vår säng och lakanen såg i alla fall rena ut, Litet var det liksom filten vi skulle dela på så jag fick ta både mitt och Astrids badlakan över mig under natten för att inte frysa. Då vi inte sovit något föregående natt utan bara en liten stund på planet var vi rätt så trötta och vi sov hyfsat bra. Vi hade planerat att gå upp tidigt, men jag kom inte in i duschen förrän strax före nio.

När vi skulle gå frågade vi igen Dominique om det, men han visste inte utan tog fram sin dator och försökte mejla. Han ringde också och pratade med någon, men fick ingen ordning på hur han skulle göra. Han förstod att vi ville iväg. Han berättade själv att New York var "crazy town" och att han ville åka tillbaka till Paris där det var mer disciplin på europeiska dansare. Förstod att det var någon slags burleskdans han höll på med. Hans engelska var verkligen usel så det var inte lätt att förstå. När vi tyckt att vi lyssnat tillräckligt hjälpte han oss med väskorna ner för alla trappor och så gick vi tillbak samma väg vi kom kvällen innan.

Fortsättning följer ;)

Dagen D och resans höjdpunkt var torsdagen den 17 oktober. Det var ju länge ovisst om det skulle bli någon Grand Canyon för oss, men det blev som vi ville. Vi gick upp kl 5 för att bli upplockade vid hotellet kl 6. På onsdagen shoppade vi frukt, potatis- och grönsakschips och mandlar att äta. I resans pris var det inkluderat frukost, lunch och en flaska vatten, men då vi förstod att frukosten inte skulle vara något för oss valde vi att äta mango innan vi åkte och så drack vi vår goda naked-juice. Bussen var lite försenad, men den kom i alla fall innan vi hann bli nervösa.

Vi åkte till ytterligare några hotell och plockade upp folk innan vi skulle få frukost och byta buss. En del skulle åka till West Rim och en del till Hoover Dam, men vi skulle till South Rim och det var den längsta turen. Vi blev avprickade på en lista och fick ett grönt klistermärke med nr 4 som vi skulle ha på oss för att busschauffören skulle veta att vi åkte med buss 4. Vi drack kaffe, det danska wienerbrödet som skulle föreställa frukost hoppade vi över.

Vår chaufför hette Leo och han var en utmärkt guide. Tydlig och informativ. Han hade kört bussar till Grand Canyon i 34 år, men då det är jobbiga och långa resor körde han numera bara kortare resor och den här var ett undantag på grund av chaufförsbrist. Han berättade att det är brist på vatten i de här trakterna och att Coloradofloden har långt ifrån den vattenmängd den haft tidigare. Han körde långsamt förbi den så att vi skulle kunna ta kort eftersom den inte längre syns i Grand Canyon. Vi åkte också förbi Lake Mead som är den största onaturliga sjön, det vill säga att den är gjord med mankraft. Varje turbin i sjön försörjer 1,3 miljoner människor med el och de kommer snart att behöva stänga en turbin. 

Första stoppet gjorde vi i Kingman där vi gick på toa och jag köpte en mugg med ljummet kaffe. Kingman är hjärtat av historiska Route 66 och det samhälle som ligger närmast West Rim. Här finns ett Route 66-museum. Leo berättade att Route 66 var början till snabbmatskulturen i USA, det var längs den som McDonald's & co började utfordra människor med skräpmat. Nu finns de överallt och vill man ha hamburgare, pizza eller någon annan junk food så är det lättillgängligt.

Nästa stopp gjorde vi kvart i tolv i William's för där skulle vi äta lunchbuffé på Max and Thelma's restaurang. Halv ett skulle vi åka vidare så det blev stressigt. Mycket grönsaker här också och det mesta var gott. Tog kött trodde jag men det var typ som kall köttfärslimpa och den var inte god, det var däremot köttfärsen. På bordet fanns en skylt om hur mycket energi och plast det går åt att tillverka sugrör och det är vad man oftast får på västkusten när man ska dricka något, också vatten, men miljöns skull är det bättre att skippa det.

Vi delade bord med ett par från Venezuela. De hade lämnat sitt barn hos mormor i Miami och hade varit fem dagar i Las Vegas. De åt knappt någon mat, men efterrätten slank ner galant och sedan gick de för att ta lite kort på ångloket som åkt från Williams till Grand Canyon sedan 1901. Det går fortfarande tåg mellan orterna. Det blev inga kort av ångloken för oss, vi åt för länge och drack också kaffe efter maten ;)

Vi åkte genom öken mestadels. Först Mojaveöknen som finns i stora delar av Californien, Utah, Arizona och Nevada. Den här öknen ser inte ut som Sahara med sand så långt ögat når, utan är mer kuperad och bevuxen med torrt gräs. Mojave kallas "high desert" för att den mestadels ligger 900 möh till skillnad från Sonoraöknen som kallas "low desert". Death Valley i Mojaveöknen ligger dock 86 muh. Öknen har varit glest befolkad, men nu finns det också stora städer här. Vi åkte genom en som var väldigt grön, och där vattnade de till och med gräsmattorna. Det sparas tydligen inte på vattnet överallt.

Sonoraöknen sträcker sig genom Californien, Arizona och delstaten Sonora i norra Mexiko. Väster om Coloradofloden ligger Coloradoöknen som är en del av Sonoraöknen. Innan vi kom fram till resans mål fick vi instruktioner av Leo och två alternativ att välja mellan. Det ena var att vi vid första stoppet vid Mather Point skulle gå en liten bit längs sidan till Yaki Point där vi kunde vända och sedan ta bussen till nästa stopp vid Bright Angel Lodge, det andra att gå hela vägen från Mather Point till Bright Angel Lodge för att därifrån ta bussen hem 4.30 pm. Var vi inte där då fick vi ta oss hem på egen hand. Leo pekade ut flygplatsen på vägen och sa att vi kunde åka helikopter hem men att det skulle kosta en del. Astrid och jag valde det senare alternativet som innebar en promenad på cirka fyra km, vi hade två och en halv timme på oss.

Grand Canyon tog andan ur oss och vi hade jämt sjå att hinna gå våra fyra km inom utsatt tid. Först tog vi förstås en massa foton, Astrid gjorde det hela vägen men jag lugnade mig efter ett tag så jag bara kunde njuta av utsikten och stolt var jag också att jag vågade mig rätt så nära och att jag inte fick svindel av att titta ner. Vissa var väldigt modiga och så finns det också vandringsleder ner, men det får bli nästa gång ;) För tillbaka vill jag, åka tåg från Williams, övernatta i en stuga och gå hela vandringsleden och också gå ut på den Skywalk som finns på West Rim.

1893 fick Grand Canyon status som skogsreservat och senare som amerikanskt nationalmonument, 1919 blev den nationalpark. Vi vandrade genom miljoner år och stenarna som var daterade till hundratals miljoner år sedan finns uppsatta längs vägen så att man kan känna på dem. På vissa ställen fanns det också kikare så man kunde titta på bergarterna i kanjonen.

 

Det var fint att gå och titta på skogen, stenarna, ner i avgrunden och blommorna och försöka tänka bort alla människor som fanns runtomkring. Kände mig så tacksam över att få uppleva det här och att det faktiskt var öppet när det passade oss att åka dit, att vi fick tag på en tur till ett bra pris, att vi fick en bra chaufför/guide och att vädret var bra. Vi gjorde en liten avstickare in i Hopi House där ursprungsinvånarnas, indianernas, hemslöjd har sålts i mer än 100 år.

På slutet fick vi nästan bråttom, så bråttom att vi gick för långt och passerade Bright Angel Lodge så vi fick gå tillbaka en liten bit. Därinne passade vi på att gå på toa innan vi skulle hoppa in i bussen igen och så köpte jag en kaffe och drack det mesta och Astrid drack resten. Mer än nöjda med utflykten påbörjade vi hemresan med bussen så vi slapp ta dyr helikopter. Vi moffade i oss mandlar och det sista av grönsakschipsen. Vi gjorde ett stopp vid Subway på hemvägen och där blev det en påse chips :( Alldeles för mycket chips har det blivit på den här resan, men nu är det snart slut på den ovanan. 

Tidigt på tisdag morgon och före utsatt tid anlände vi till Las Vegas. Bussresan var okej även om det inte blev så mycket sömn. En gubbe satt och hostade typ hela tiden. Etapp ett gick till Los Angeles med ett stopp på vägen i Santa Ana, Anaheim. Killen som satt på andra sidan gången och snett framför Astrid var ut vid stoppet och när han kom tillbaka skulle han lägga något i sitt bagage som han hade på hyllan ovanför mig och då kände jag att han rökt på. Efter en stund kom chauffören och undrade vem det var som rökt weed och tittade på vår granne som nekade. Efter en stund erkände han och fick en tillsägelse, chauffören var ganska upprörd.

Från busstationen tog vi en taxi till vårt hotell och det var inte så långt. Stratosphere ligger på strippen, men i norra ändan. Las Vegas Blvd är längre än den del som kallas The Strip. Vi gick in och kom direkt till casinot där det fanns lite folk som spelade. Vi tänkte att vi såg lite luffiga ut efter en natt på bussen, men här går folk klädda hur som helst så vi behövde inte känna oss utanför ;) Vi tänkte checka in tidigare, men vid registreringen sa de att vi fick betala för en hel natt om vi gjorde det före åtta, efter det kostade det 10 $. 

Vi lämnade in våra väskor vid Bell Desk, åt lite frukt, jag satte mig och läste och Astrid slumrade till i sin fåtölj. Då kom Security och undrade om hon var med mig och att man inte fick sova där, vi var övervakade också. Det kom en tjej med två muggar från Starbucks och jag kände att det var dags för morgonkaffe så vi tog en tur runt hotellet för att försöka lokalisera det, men hittade bara ett 7Eleven så det fick bli kaffe därifrån. Senare upptäckte vi att det fanns alldeles framför näsan på oss, inne på hotellet :)

Klockan åtta checkade vi in och fick då betala ytterligare 50 $ för att få tillgång till hotellets pool, fitnesscenter och torn, samt få billigare biljetter till showerna som går på hotellet. Internet kostade 12 $ per dygn och apparat, men det tyckte vi var för mycket då vi inte skulle vara på rummet speciellt mycket. Vårt rum låg på sjunde våningen med utsikt mot baksidan, men det var som sagt inte där vi skulle spendera vår Vegas-tid så det var okej. Två queen size-sängar var också helt okej och vi la oss och sov direkt med väckning kl 11.

När vi vaknade fräschade vi till oss och gick till Roxy's Diner för att äta brunch. Astrid tog Gluten-free flap jacks med lönnsirap och smör och jordgubbar som tillägg, jag tog en mexikansk omelett med hash browns, salsa och avokado. Till det hörde toast och muffin, men då jag inte äter någondera bad jag om att få lite tomater istället. Tydligen hade de stoppat i lite tomater och för det tog de betalt, inte så mycket men ändå. Kaffet smakade bra och äter man frukost får man flera påfyllningar. Astrid orkade knappt äta upp sina flap jacks så jag hjälpte henne lite på slutet, goda var de :)

Vi tänkte att vi skulle börja med skylten som fanns i andra ändan av The Strip så vi tog en buss dit. Den gick inte riktigt ända fram så vi fick gå en bit. Det var massor av människor som skulle ta kort där så vi fick ställa oss i kö. Jag tog av Astrid när hon står på händer och hon tog av mig när jag hoppar, sedan var det en kille som stod på sidan om och tog bilder av de som ville vara tillsammans på fotona och han tog flera bilder av oss två tillsammans. 

Las Vegas är glitter och glamour, det ena flashigare än det andra och det blev mycket foton tagna längs strippen. Här finns Kairo, hotellet som är som en pyramid med både sfinx och obelisk framför, Paris med Eiffeltornet, Triumfbågen, Versailles och pariserhjul, Monte Carlo, New York, New York med bland annat Frihetsgudinnan, Manhattan Roller Coaster, Brooklyn Bridge och Empire State Building, Ceasar's Palace, The Mirage och Treasure Island för att nämna en del. 

Bellagio är det hotell som är känt för sina dansande fontäner och för sin botaniska trädgård. Vi besökte höstutställningen där och såg ett pratande träd, en fågelskrämma som såg snäll ut, chrysantemer i mängder, pumpor och fina höstlöv. En kvinna spelade harpa, vackert. Fontänerna såg vi dansa till musiken av One, Single Sensation från A Chorus Line på dagen och Billie Jean med Michael Jackson på kvällen. Fantastiskt, en underbar upplevelse att se vattenstrålarna dansa i takt med musiken :)

Vi köpte en 24-timmarsbiljett till bussen och åkte hem till hotellet. Vi hade inte ätit annat än lite nötter under dagen, men var ändå inte så hungriga. Vi bytte om, inte för att det egentligen behövdes men för att vi tagit med Vegas-kläder som vi ville använda och gick för att först besöka tornet och sedan äta middag. 

Vi upp i tornet som befinner sig 350 m över marken, det tar 37 sekunder att åka från andra våningen. Förutom att man har en fin utsikt över hela Las Vegas där uppifrån så finns det också aktiviteter för de modiga. När vi var där uppe hörde vi några dunsar och så såg vi att det var X-scream på gång. Folk sitter i en vagn och åker ut över kanten, lutande ner mot marken. Visserligen är jag inte lika höjdrädd längre som jag har varit, men för mig räckte det tillsvidare med att jag vågar stå i tornet och se ut över stan utan att vara alldeles skakig. 

Vi valde hotellets italienska restaurang, Fellini's Ristorante. Det blev en minestronesoppa utan pasta för mig och favorit i repris för Astrid, Ceasarsallad. Lagom mätta den här kvällen gick vi upp och la oss och utan internet är det lättare att komma i säng ;)

Nästa morgon blev det igen frukost på Roxy's Diner. Vi tog båda Kurt’s Smoked Salmon Hash som var
"Three eggs any style smothered in hollandaise sauce on top of sautéed smoked salmon, capers, onions, tomatoes and potatoes", Astrid med och jag utan hollandaisesås. Det smakade verkligen helt fantastiskt, något av det bästa jag ätit. Astrid orkade inte äta riktigt allt så i vanlig ordning var hushållsgrisen framme och hjälpte till. Proppmätta startade vi vår dag i Las Vegas.

Vi hade lite shopping kvar på programmet och eftersom vi här hade chans att enkelt ta oss till ett av de två outlets som finns i Las Vegas passade vi på. Vi valde det som fanns i södra ändan av Las Vegas Blvd och tog efter lite undersökningar Deuce till Fashion Mall där vi bytte till en annan buss som åkte lite längre, mellan de två outletarna. På Deuce som är dubbeldäckare fanns det oftast sittplatser, men på SDX var det proppfullt. Vi kom i alla fall fram till Las Vegas Premium Outlets South och brjade leta efter det vi skulle ha.

Barnkläder och pikéskjortor från Ralph Lauren till killarna och Kevin var det vi skulle ha. Vi hittade ett par affärer med barnkläder och mycket fint, men på den första var det inte speciellt billigt. På den andra var det bättre priser, men inte alla kläder var så fina. Det blev i alla fall några plagg till Daniels Alice och Jonnas pojke som snart ska se dagens ljus och vi hittade till slut också en Ralph Lauren och förhoppningsvis ska tröjorna passa.

När vi skulle ta bussen tillbaka till strippen var vi tvungna att först åka till ändhållplatsen och där byta till en annan buss. Vi klev av vid Bellagio och behövde bara vänta tio minuter på att nästa show skulle börja. Den här gången var det Luck Be A Lady med Frank Sinatra som stod för musiken och koreografin var också nu perfekt. Så fantastiskt. När skådespelet var slut fortsatte vi mot vårt hotell. Vi såg då att också The Mirage hade sevärdheter, men bara på kvällen och vi kunde inte vänta på det. Vulkanutbrott hade de. Senare fick vi också höra att nästa hotell, Treasure Island har fyrverkerier och live piratsjöslag på kvällarna.

Onsdag kväll hade vi biljetter till Frankie Moreno Show på vårt hotell. Vi hade planerat att äta i Buffet-restaurangen och vi blev glada när vi såg att vi fått en rabattkupong med 25 % på maten där när vi hade bokat showen. I senaste laget, runt halv sju, var vi ombytta och klara för mat. Showen började 8 pm och jag gillar inte att slänga i mig mat. Vi hade bara ätit varsitt äpple under dagen så vi var rätt så hungriga. Det var helt okej mat om än ingen riktig höjdare, jag åt massor med grönsaker och särskilt guacamole och mätt blev jag. Hittade lite jordgubbar och bananer till efterrätt, lite chokladsås och chokladnibs på dem. Astrid åt frukt och frozen yoghurt.

Uppträdandet var på teatern så vi gick dit när vi ätit klart. Frankie Moreno hade ett förband som bestod av ett gäng unga killar mellan 15 och 17 år som tydligen var de yngsta som uppträdde i Vegas. Sedan var det dags för Frankie Moreno, som både skriver egna låtar och sjunger covers. Han började med två egna låtar och sedan var det lite mellansnack innan han sjöng Beatles' Eleonor Rigby. Frankie Moreno är en hunk, han är rolig, han sjunger bra och han spelar både gitarr, piano och munspel. Han hade också ett gäng duktiga musiker med sig på scen så det här var riktigt bra. Det enda som inte var bra var att det var alldeles för kort. Allt var över på drygt en timme. 

Du kan inte vara i Las Vegas utan att spela på casinot så efter showen drog vi dit. Vår reskassa är inte längre så stor så vi bestämde oss för att spela för 15 $ var. Fem på rouletten och resten på någon av alla de spelmaskiner som finns. Jag kommer inte ens ihåg allt vad vi spelade på, men våra blygsamma vinster spelade vi snart upp igen. På rouletten hade vi ingen tur alls och där fick Astrid visa leg, vid maskinerna var det ingen som brydde sig tydligen. Vi vann i alla fall så pass mycket att vi hade att göra en stund innan vi gick upp och la oss. 

San Diego sägs vara Amerikas finaste stad och Astrid och jag håller med. Vi är glada att vi valde att stanna tre dagar här för vi har haft tre bra dagar i en vacker stad. Det finns många olika stilar här och det här är Californiens vagga. På lördag morgon åt vi frukost på hotellet, Waffle Spot heter restaurangen där vi hade 10 % rabatt för att vi bodde på hotellet. Jag tog en omelett med hashbrowns och Astrid en mexicansk omelett. Istället för toast eller småvåfflor bad vi att få extra grönsaker, vi fick varsitt salladsblad och två tomatskivor. Det var i alla fall gott och vi blev mätta.

Vi tog bussen till Old Town Transit Center och gick över gatan till Old Town State Historic Park där vi började med McCoy House som är ett museum. Där bodde James McCoy som var en irländsk immigrant som både var sheriff och senator. Kl elva var det en guidad tur runt området som vi hoppade på och det var intressant att få veta lite mer om San Diego och Californien. 

Alla som jobbar med information och guidning i Old Town är volontärer och muséerna är gratis. Vår guide Bruce berättade om indianerna, spanjorerna och mexikanerna som regerade innan San Diego blev amerikanskt. Vi besökte bland annat Casa de Estudillo som var byggt som en hacienda och så gick vi förbi Mason Street School som var den första allmänna skolan i San Diego. Guidningen runt gamla stan tog en knapp timme och sedan gick vi vidare till Mormon Battalion.

Precis när vi kom skulle en rundtur starta och vår guide var själv mormon. Vi började vid sex porträtt som avbröt vår guide och började prata i munnen på varandra, det var lite kul faktiskt. Sedan gick vi från rum till rum där vi fick se filmer om hur det gick till när 500 mormoner skulle värvas till kriget mot Mexico och hur både män och kvinnor vandrade genom landet till San Diego. När vi hade gått igenom alla rum blev vi fotograferade och ute på gården fick vi vaska guld. Både Astrid och jag hittade guld ;)

Efter all historia var det dags för lite lättare underhållning så vi gick och kollade på det som fanns till försäljning i affärer och utmed gatorna. Astrid ville så gärna till godisaffären som fanns i Old Town och till slut kom vi dit. En hel affär med bara godis och vi köpte lite sådant som vi trodde var mjölkfritt och glutenfritt. Mörk choklad och australiensisk lakrits. Lite annat smått och gott också så vi fick ihop 1/4 pound som är drygt 100 gram så det var inte så mycket. 

När vi var klara med gamla stan åkte vi till Little Italy och den här gången hittade vi lite mer rätt än. Vi kom direkt till avstängda gator där folk satt och målade. Det var någon slags tävling och en del bidrag var riktigt fina. Det hade också varit typ Bondens marknad, men den kom vi försent till. Vi gick runt där ett tag och bara njöt av vackra San Diego. Flygplatsen ligger alldeles nära, så flygplanen flög väldigt lågt över oss. 

Efter Italien tänkte vi ta färjan till Coronado Island och det gjorde vi också, men en timme senare än vi planerat. Vi hade nämligen en karta som visade att färjan gick från två olika ställen, vilket inte riktigt stämde med verkligheten. Vi snurrade runt längs kajen vid Convention Center och de två stora hotellen Marriot och Marina och visste inte riktigt hur vi skulle komma över till trolleyn på andra sidan. Vi lyckades till slut, men innan vi kommit till rätt ställe där färjan gick och hoppat på var klockan sex och solen började gå ner.

När vi kom fram efter en stund var det nästan mörkt. Det som var utmärkt som en sevärdhet på Coronado Island var Hotel del Coronado som låg på andra sidan ön. Vi började traska på med vår karta som inte var så bra och när vi kom fram till andra sidan var det så mörkt och gatorna var mörka så när vi inte hittade hotellet började vi gå samma väg tillbaka. På vägen passerade vi en affär med ekologisk mat så vi gick in där på hemvägen och handlade glutenfritt bröd, två olika sorters hummus, tomater, äpplen, morötter, rostade sockerärtor och chips. 

Middagen hade vi planerat att äta på Coronado Island, eftersom vi hoppat lunchen efter den stadiga frukosten och godiset. Vi hittade dock ingenting som kändes bra så det blev sockerärtor (ekologiska och jättegoda) och chips istället. När vi kom tillbaka till Old Town Transit Center var klockan nästan halv tio och sista bussen gick halv nio. Astrid försökte ringa, men det gick inte bra. Då kom jag på att jag sett taxin mittemot Old Town så vi gick dit och tog en taxi. Det var inte så långt och kostade bara 10 $ inkusive dricks. Vi var rätt så trötta så vi gick väl och la oss efter en dryg timme.

Följande dag sov vi till halv åtta och segade som vanligt. När vi ätit frukost, bröd med skinka som vi fick lov att äta upp eftersom kylskåpet var avstängt och troligtvis skulle kosta en slant att sätta på, så gick vi ner till receptionen där det fanns dator och skrivare. Vi bokade Greyhound till Las Vegas på måndag kväll och skrev ut biljetterna. Först buss via Santa Ana 8anaheim) till Los Angeles och byte där till buss mot Las Vegas. Kostade 70 $ per person. Sedan bokade vi rummet en natt till och fick det för rena reapriset, hälften mot vad lördagsnatten kostade.

Söndagens program började med Gaslamp Quarter, men för att ta oss till Old Town på en söndag behövde vi taxi igen. Min tur att ringa igen och jag försökte med alla möjliga nummer som Astrid tog fram, men jag fick inget svar. Helt plötsligt kom jag till receptionen och då bad jag dem ringa taxi :) Från Old Town tog vi trolleyn till Gaslamp Quarter och gick upp för 6th Av. Sedan svängde vi vänster och kom till en gata som var avstängd på grund av en massa fina gamla bilar som stod utställda där. 

Och när vi gått neråt en bit på 5th Av så upptäckte vi att den var porten till Gaslamp Quarter, så där ville Astrid stå på händer igen. Det fanns rätt mycket gamla fina byggnader från slutet av 1800-talet i de här kvarteren så vi traskade upp och ner för gatorna. Vi hittade också till Gaslamp Museum som vi besökte. Det var ett typiskt San Diego-hem från samma tid och familjen som bott där var släkt med dem som bodde i haciendan vi besökt i Old Town dagen innan.

Från Gaslamp Quarter gick vi via Petco Park som är hemvist för San Diego Padres, stans basebollag, till bussen för att åka till Balboa Park. Vi hoppade av vid Rose Garden och gick runt där och njöt. Astrid tog en massa foton, jag tog några få och luktade på rosorna istället. Det blev en ny stå-på-händer-bild framför rosorna, en framför en rolig kaktus i Desert Garden och en till längre in i Desert Garden. Tvärs över vägen låg Balboa Park där det finns en massa muséer och flera parker. Hungriga var vi nu så vi gick till informationen och frågade om det fanns någon bra restaurang.

Vi fick en hel mapp där vi kunde läsa om vad det fanns. På huvudgatan genom parken, El Prado, finns en restaurang som heter Prado, men den var rätt så fin och dyr så den hoppade vi. Resterande var mest snabbmat, men vid konstmuséet fanns ett café som hade sallader och Astrid var sugen på Caesarsallad. Vi kom strax före tre och de skulle stänga då, men vi fick beställa och ta med oss vara sallader och äta utanför. Jag tog en italiensk antipastisallad minus osten och den var god. Mycket kronärtskockor och kikärtor, men mest grönsallad. Astrid slogs med en geting  halva tiden, mig lämnade den ifred ;)

Det finns en japansk vänskapsträdgård i Balboa Park, eftersom San Diego och Yokohama är vänorter. När vi gått genom Spreckels (jo, samma Spreckels som utanför Salinas och som också har en park uppkallad efter sig på Coronado Island) orgelpark där det ges orgelkonserter varje söndag så såg vi den japanska trädgården nedanför, men hur vi skulle komma dit förstod vi inte. Vi gick runt hela parken, men hittade ingen väg in så då gav vi upp och gick därifrån. En vacker park med många fina byggnader är det i alla fall, väl värt ett besök.

Vi ville ännu se Seaport Village innan vi åkte hem så vi tog bussen tillbaka till centralare delar av stan och trolley därifrån och så gick vi ner mot vattnet igen. Seaport Village är mysigt och där finns det lite annorlunda hus än i resten av staden. Mitt i finns en massa affärer och restauranger och vi hittade ett kaffeställe som inte var Starbucks och köpte varsin kaffe. Det vill säga att Astrid köpte sin och jag trodde killen tog betalt för min också, vilket han inte gjorde. Så jag skulle väl ha sagt till och betalat men det gjorde jag inte och det var inte heller något gott kaffe, kanske var det därför? Sump i botten också :( I Seaport Village finns också en gammal karusell som har flyttats fram och åter mellan olika städer i USA. Det var mest hästar, men också en drake, en elefant, en åsna och några giraffer. 

På måndag morgon var det dags att packa ihop och dra vidare. Vi hämtade kaffe nere i lobbyn och åt frukost på rummet. Ungefär kvart i tio tog vi bussen till Old Town Transit Center och därifrån trolley till 12th and Imperial. Vi klev av och tänkte börja leta oss fram till Greyhound när vi lyfte blicken och hade det rakt framför oss. Där var de inte så pigga på att förvara vårt bagage under dagen och först sa killen vi pratade med att han ville ha tre dollar per timme och väska, sedan gick han ner till 40 $, men när vi sa att vi förvarade väskorna en hel dag för 15 $ i LA så ändrade han bud till 20 $ vilket vi accepterade.

Så blev det återigen trolley till Old Town där vi tog buss 30 mot La Jolla. Vi hade ingen riktigt bra karta och busshållplatserna var inte alla utmärkta i busstidtabellen. Det gick inte heller att höra vad busschauffören ropade upp så vi försökte gissa oss till var vi skulle gå av. Vi hade tänkt börja från söder och sedan ta oss norrut mot centrala delar av San Diego under dagen. Vid undervattensparken tänkte vi starta, men vi åkte lite längre. Det gjorde ingenting för så fort vi klivit av och började gå mot havet så såg vi kolibrin, flera stycken. Sådana har jag aldrig sett förut. Enligt Solöga betyder kolibri att man ska hämta näring och läkedom ur naturen.

Vi strosade vidare längs beachen, från Scripps pir, längs La Jolla Shores till San Diego - La Jolla Underwaterpark. La Jolla betyder Juvelen vid havet och här bor överklassen, men det är också en badort och bara Boston har fler bioteknikföretag än La Jolla. Här finns University of California, San Diego, Salk Institute och Scripps Institution of Oceanography. Det är varmt nästan året om och det var det också när vi var här, om än lite blåsigt och inte riktigt badväder för oss. Många surfare finns det här och många sjölejon. 

Det fanns en vandringsled längs undervattensparken som vi gick och det var fantastiskt vackert här. Förutom sjölejonen finns det också en massa olika fåglar och det märktes minsann för det var alldeles vitt av fågelskit både på marken och på räcken. När vi närmade oss La Jolla Cove där det finns en badvik och en park luktade det ganska förskräckligt, men det var mycket folk som badade och satt i parken ändå. Vi stannade och tittade på pelikaner, fiskmåsar och andra fåglar som satt på stenar vid vattnet innan vi långsamt gick vidare för att ta oss upp mot centrum för att äta lunch.

Det blev mexikanskt igen till lunch, fisktacos för mig och räkor för Astrid och så extra guacamole. Det var på gränsen till att vi skulle byta restaurang på grund av att stanken från La Jolla Cove, men det var inte så farligt ändå och maten var god. När vi var mätta och nöjda gick vi längs Girard Street och kollade i affärer. Bland annat var vi in i Ralph Lauren för att se om vi skulle hitta pikéskjortor till killarna och Kevin, men det här var ingen outlet så priserna passade inte vår kassa. Vi ville också se Bird Rock innan vi var klara i La Jolla och så hade vi hittat Cups med en gluten- och mjölkfri cupcake, allt ekologiskt dessutom.

Vi köpte varsin peanut butter-cupcake to go och tog sedan bussen några hållplatser på måfå igen och tänk att vi lyckades pricka Bird Rock på en gång. Det var en kort gångväg längs kusten igen och där fanns en stor sten med fåglar på. Det var en liten öppning där med bord, bänkar och en grill och där satte vi oss och moffade i oss våra muffins. Astrid tyckte den var jättegod, jag tyckte väl att den var sådär. Kladdkakan i botten var godast. När vi ätit upp och beundrat utsikten en stund gick vi upp mot bussgatan igen och nära busshållplatsen fanns ett Starbucks så vi kunde gå på toa, ta en snabbtitt på internet och köpa kaffe. 

När vi tagit oss tillbaka till San Diego och Greyhound hann vi med att ta en promenad för att hitta lite snacks att äta på bussen. Tortillas, potatis- och grönsakschips och frukt blev det. 8.30 pm avgick bussen mot Los Angeles där det är bussbyte om man ska åka till Las Vegas. San Diego är en vacker och ren stad, här finns soptunnor överallt och nästan inget skräp på gatorna. Vi vill båda gärna komma tillbaka någon gång.

Livet är ett äventyr och att ringa taxi i Anaheim utan att ha en aning om stan är också spännande. På första taxistationen jag ringde till visste inte kvinnan jag pratade med var vi skulle bli hämtade och inte heller kände hon till Anaheim Canyon Metrolink fanns så när jag föreslog att jag skulle ringa någon annan tyckte hon att det var en bra idé och la på. Det hördes väldigt dåligt i telefonen som stod i vårt rum och det var lite trixigt att snurra på en nummerskiva igen så jag bytte till telefonen som stod i vardagsrummet för nästa samtal.

Den här gången gick det bättre och efter lite frågor som jag inte kunde svara på, till exempel vilken som var huvudgatan närmast N Sunwood Lane där Gary bor, så skulle vi få en taxi. Vi plockade ihop det sista och bäddade sängen. Innan dess hade vi ätit bacon och ägg till frukost och också druckit av den goda gröna juicen plus ett granatäpple från Garys träd för mig, mums, samt diskat, jag fick leka rörmokare för det blev stopp i toaletten och så skajpade vi med Janne. Han frågade om vi blivit osams ännu, men faktiskt så har vi inte varit det en enda gång. Vi är nog båda rätt så coola med att ta saker och ting som de kommer utan att hetsa upp oss i onödan.

När vi kom till tågstationen kom tåget vi hade tänkt åka med, men då vi inte hade biljetter lät vi det åka och bestämde oss för att ta nästa. Astrid hade nämligen spanat in ett Starbucks precis innan stationen så vi gick dit för förmiddagskaffe. Efter det kändes livet lättare igen :) Vi missade övergångsstället när vi skulle gå tillbaka och det kom en polisbil svängande precis när vi gick över gatan, polisen som satt i ropade att vi skulle använda övergångsstället och vi bara log och vinkade. Shit happens.

När vi kom fram köpte vi biljetter, inget av mina tre kort funkade så vi matade in pengar. Först fick vi bara ut biljetter med Metrolink från Anaheim Canyon Metrostation till Irvine där vi skulle byta till Amtrak, men vi kom vidare så att vi kunde slå en kod och få ut ett par biljetter till från Irvine till San Diego Old Town som Astrid bestämde att vi skulle åka till istället för Downtown där tåget också stannade. Till irvine kom vi i tid, men där fick vi vänta på ett försenat tåg och förseningen var uppe i 38 minuter när vi var framme. Vissa bitar åkte vi längs kusten, vacker utsikt. För övrigt satt vi med dator och iTouch eftersom det fanns WiFi ombord. 

Vi klev av tåget i Old Town strax före fyra och då var vi hungriga. Visste inte riktigt vart vi skulle ta vägen, men gick mot trolleyn för att se om vi kunde åka någonstans men såg då att det fanns ett Visitor Center tvärs över gatan så dit gick vi. Tog lite kartor över gamla stan och frågade var vi kunde äta. Fick tips om en mexikansk restaurang precis utanför så dit gick vi. Det såg helt autentiskt ut, men så ligger också San Diego väldigt nära mexikanska gränsen och mexikaner har regerat här, liksom på övriga ställen i Californien.

Astrid åt Carne Asada Platter, samma som i Santa Cruz fast den här var lite godare. Jag tog Fajita Parrillada som var "carnitas, chorizo, chicken and beef" med en massa grönsaker och bönor. Gräddfil och ost på bönorna så det åt jag inte. Vi fick in tortillas med salsa och böndipp som förrätt och sedan frågade servitören om vi ville ha guacamole utan att tala om att den kostade åtta dollar, men den var god förstås och gick åt. Vi fick majstortillas till vår mat, men de smakade inte mycket så jag lämnade två av de fyra jag fick. Blev otroligt mätt ändå.

Medan vi satt och väntade på maten kollade Astrid in hotell. Hon hittade ett i hotelldistriktet som kostade bara drygt 60 $ per natt, Kings Inn. När vi ätit klart släpade vi tillbaka våra väskor över gatan och såg vilken buss som åkte till hotelldistriktet och det var nr 88 som fanns precis bredvid oss. Vi tog den och här kostade det lite mer att åka buss, 2,25 $ för några stationer bara. Busschaufförerna är inte speciellt trevliga, varken i LA eller här, men hon lovade i alla fall ropa upp hotellen när vi åkte och om vi drog i snöret så skulle hon stanna, annars inte.

Astrid såg skylten med Kings Inn på långt håll så vi kom av på rätt ställe. När vi skulle checka in och frågade om priser så kostade det 109 $ i natt och 129 $ i morgon natt, men vi orkade inte leta efter något annat så det fick duga. Vi hade nu tänkt ta bussen tillbaka till Old Town och gå på en spöktur i gamla stan kl 9 pm, men när vi började kolla busstiderna så gick sista bussen tillbaka till hotellet 9.13 pm. Bussarna gick överhuvudtaget inte så ofta och på söndagar inte alls! Å andra sidan så är det nära till gamla stan med bussar och trolleys, så vi får ta taxi dit och åter på söndag. Det ordnar sig. 

Ikväll hoppade vi stadsturen och gick tillbaka till hotellrummet för att planera för kommande dagar. Vi är lite inne på att stanna en tredje natt i San Diego och åka till Las Vegas först på måndag kväll, men nu har jag precis läst att guvernören i Arizona, Jan Brewer försöker få ihop fondmedel för att kunna öppna Grand Canyon mellan 12 och 18 oktober, vilket är från och med i morgon och en vecka framåt. Precis som om det är för vår skull. Tacksam <3 Det är ännu inte helt klart, men vi följer med vad som händer och vi har hittills bara bokat två hotellnätter i San Diego.

Hotellet är mysigt och vi har sänghimmel över våra sängar :) Rymligt är det också. Det ingår inte frukost i priset, men det finns en restaurang där vi får 10 % rabatt och finns det inget vi vill ha där så åker vi till stan och äter. Om vi åker härifrån på söndag eller måndag avgör vi imorgon kväll, vi hoppas naturligtvis att vi ska få se Grand Canyon som var resans absoluta höjdpunkt. Allt är som det ska och allt sker för vårt högsta bästa. Nu har vi gjort upp planer för morgondagen och det är läggdags, jag är fortfarande proppmätt ;) Godnatt och tack för ännu en fin dag.

Igår var det action hela dagen och jag orkade inte blogga. Idag ställde vi larmet på halv nio, men jag vaknade en stund innan för att solen sken in i sovrummet. Igår klev vi upp halv sju för att komma iväg tidigt till Disneyland, men vi är ju lite sega på morgonen och eftersom vi hade en intensiv dag framför oss ville vi äta en bra frukost. Gary plockade fram kex och gräddfil på onsdagkvällen och då berättade jag om Love och att vi inte äter gluten och mjölk. Gary berättade då att han säkert har ADHD, för han kan till exempel inte koncentrera sig så mycket att han kan läsa en bok.

Han undrade vad vi åt till frukost och vi plockade fram ägg, han frågade då om vi åt bacon vilket vi gör. Han började lägga bacon på hushållspapper i mikron och då sa jag att vi ville steka bacon, men han sa att han i alla fall ville ha sitt bacon i mikron så fettet stannade i hushållspappret. Och han får äta precis som han vill och jag äter som jag vill. Astrid äter som hon vill också, men undviker också gluten och äter ost ibland.

Vi åt bacon och äggröra med tomatskivor och jag tror det var hans egna tomater, han rostade bröd till sig själv och hade värsta mackorna plus äggröra som han inte hann äta. För när vi satte oss ner kom trädgårdsmästaren och han gick ut till honom. När vi var klara frågade han om vi skulle åka och när jag frågade om han inte skulle äta sin frukost svarade han bara att han inte brukade äta så mycket längre. Vi kom iväg en timme senare än vi hade tänkt, klockan var ungefär halv nio och Disneyland öppnade kl åtta.

Det var verkligen snällt av honom att köra oss till dit, han hade nämligen ingen koll på bussar och tidtabeller men i värsta fall skulle vi väl ha kunnat ta en taxi. Han släppte av oss i Downtown Disney och det var ett stort område med en massa affärer och restauranger. Allt var så bra hos Gary – utom det faktum att han inte hade något kaffe så vi köpte varsin mugg medan vi gick mot entrén. Det smakade bra :)

Vi tog en karta över området när vi gick in så vi skulle veta vad vi skulle göra och hur vi skulle gå. Området var indelat i olika delar och vi började i Critter Country. I Tiki Room hade de en föreställning som vi gick på för den skulle precis börja. Det var en massa fåglar och blommor som sjöng, allihop hängde uppe i taket. Det var lite smågulligt. Nästa del var New Orleans och Astrid som varit där sa att det såg precis ut så. Vi gick vidare till Adventureland och passerade Jungle Train, Indiana Jones och Tarzans klätterträd.

Vi tog en tur med Pirates of the Caribbean som var en ganska snäll tur. Sedan skulle vi gå in i Haunted Mansion, men det var stängt på grund av tekniskt fel så vi tog flodbåten Mark Twain runt äventyrsön där Huckleberry Finns äventyr utspelade sig. Vi åkte också ubåt för att hitta Nemo och så åkte vi små bilar på Londons gator med Mr Toad från Det susar i säven. Första berg- och dalbanan var ganska snäll, den fanns inne i ett berg och det var lite vatten vi åkte nerför så vi blev lite blöta men torkade snart i solen. Matterhorn Bobsleds heter den. Det fanns en häftigare bergstur, men den var tyvärr stängd för renovering till början av 2014.

Vädret var okej, soligt på morgonen och sedan lite halvmulet. Mörka moln tornade upp sig ett tag, men de drog förbi och mot kvällen kändes det varmare. I Tomorrowland fanns de roligaste åken och de vi tyckte bäst om åkte vi först en gång och sedan en gång till innan parken stängde. Astrid gillade Space Mountain bäst och jag Star Tours - the adventure continues. Den första en berg- och dalbana, den senare en 3D-flygtur ut i Star Wars-världen. I Buzz Lightyear Astro Blasters satt vi i en vagn som man kunde vrida och så hade vi varsin laserpistol som vi skulle skjuta med och få poäng. Jag sköt så mycket jag bara kunde, men var usel på det för jag hade under 7 000 poäng medan Astrid hade över 70 000 poäng ;)

Vi åt tortillachips medan vi stod i Space Mountain-kön så vi åt en sen lunch som vanligt. Före maten avverkade vi Haunted Mansion som nu funkade igen. Vi åt i New Orleans och vad äter man där om inte Jambalaya ;) Astrid åt en halv citronkyckling med potatismos och vi var båda nöjda. Jambalayan var kryddstark, precis i min smak. Till den fick jag en corn muffin och jag åt lite av den, söt men mycket god. Astrid norpade halva och en fågel fick lite också. Vid restaurangen fanns en lucka där man kunde köpa kaffe så det gjorde vi.

När vi ätit var det full fart igen och Astrid hittade en ny favorit i Indiana Jones Adventure. Vi åkte också Splash Mountain och var kloka nog att stoppa ner tröjorna i ryggsäcken så vi bara blev blöta på armarna. En kille som satt framför oss var inte lika smart så han var dyngsur om sina ärmar. När vi åkt allt vi ville minst en gång gick vi tillbaka till Tomorrowland för att åka ut i rymden igen. Innan dess hade vi också shoppat presenter till Astrids kusinbarn och till till hennes värdföräldrar. Vi hittade också godis som var ätbart, det vill säga att det inte innehöll gluten, soja och mjölk.

I en annan butik köpte Astrid presenter till värdbarnen och en t-shirt till sig själv. I kön till Space Mountain blev det igen lite mellanmål och det var så gott. Socker, majssirap, nötter och smör var det i vårt godis som vi smällde i oss. När vi åkt klart var klockan nästan åtta och då skulle parken stänga, men vi chansade på att vi hann åka Star Tours en gång till och det gick bra. Vet inte om det var insläpp till kl åtta och öppet till kl nio för det var ganska många i kön efter oss.

Vi ringde Gary ungefär tio i nio och sedan började vi gå mot Downtown Disney och nu var det inte så lätt att hitta längre när det var mörkt. Emellanåt fick vi vända för att vi inte kom fram. Kissnödiga var vi också och till slut hittade vi en toalett, tack för den. Vi var osäkra på var Gary släppt av oss och där han skulle plocka upp oss igen och trots att det var skyltat gick vi fel först. Det var väl någon mening med det också, för klumpiga jag som snubblar stup i kvarten snubblade ordentligt den här gången och ramlade omkull.

Den här gången landade jag inte mjukt på resväskan utan på hård asfalt. Först med vänster knä och båda händerna, sedan kom ryggsäcken med fart och slog ner huvudet så jag fick en bula vid höger ögonbryn. Det kunde ha varit värre. Jag har lite ont där idag, men inget blått öga och det är ju bra med tanke på vidare äventyr i Las Vegas. Så det var bara att kravla sig upp och fortsätta leta efter Daowntown Disney och snart nog kom vi rätt.

Vi stod där och kollade efter Gary en stund och sedan kom han. Han hade kört runt tre varv och sedan parkerat då han inte såg oss. När vi kom hem skulle han ut igen, han sa att vi kunde titta på TV om vi ville men vi har ju våra egna leksaker ;) Han hade fått en soffsurfargäst till, en tjej från Canada som hade kört hela dagen och kraschat i säng direkt hon kom till honom. Vi satt vid datorerna ett tag och kollade bland annat tågtider och biljetter till San Diego. Gary skulle iväg på morgonen så vi fick ta taxi till tågstationen, men vi åkte förbi där innan vi kom hem och det var inte så långt ifrån där han bodde. Trötta och nöjda med dagen släckte vi lampan halvtolvtiden.

Den här dagen har vi ägnat åt att ta oss från Los Angeles till Anaheim och det tog oss faktiskt nästan hela dagen, ha ha. Vi lämnade vårt hotell vid tio-tiden och när portieren frågade vad vi tyckte om hotellet sa vi som det var, att det var lite smutsigt och slitet och att internet fungerade dåligt. Det var faktiskt det hotell som haft sämsta standard hittills, att vi bor i ett gayområde och att det gått nakna karlar omkring på hotellet har inte stört oss, och runt poolen var det riktigt mysigt, men att det är slitet och dåligt städat känns inte så kul. Men vi överlevde och vi tillbringade inte speciellt mycket tid där ändå.

Astrid var in på Citibank och avslutade sitt kreditkort och medan hon var inne på banken började det regna lite smått. När hon var klar gick vi till Starbucks och drack vårt morgonkaffe och kollade hur vi skulle ta oss till Anaheim. Jag hade redan en resrutt klar och planerad, med bara ett byte, men Astrid litade inte på att det var bra så då skippade vi det och det var kanske inte så smart, fast egentligen spelade det ingen roll. Vi åkte först buss genom West Hollywood, Hollywood och Downtown till Union Station. Därifrån skulle vi ta tunnelbana hade vi tänkt, till Anaheim.

Tunnelbanan gick dock inte till Anaheim utan bara till Anaheim street. Vi kollade hur vi skulle åka för att ta oss till Norwalk för att därifrån ta den buss jag redan tidigare hade kollat upp att vi skulle ta när vi bytte från den första bussen. Nu blev det istället tunnelbana med röda linjen några stationer och sedan byte till blå linjen för att vi skulle ta oss till den gröna linjen till Norwalk. Vi kom dock på fel tåg, expotåget som gick till universitet, muséer och utställningar och vi hade åkte en bit innan vi förstod att vi behövde åka tillbaka och ta en annat tåg.

Det gick långsamt och det var många stopp på vägen innan vi kom till Pico där vi kunde byta till rätt tåg och dessutom åka åt rätt håll ;) Det blå tåget var också försenat, men vi lyckades i alla fall byta på rätt ställe till gröna linjen. Alla de här tågen gick ovan marken så det var intressant att se sig omkring eftersom vi inte gått så mycket runt i stan som är alldeles för stor för två dagar. Det får bli mer nästa gång, men både Astrid och jag är överens om att San Fransisco mer är vår stad än vad Los Angeles, Änglarnas stad, är. Astrid såg inte så mycket förresten, hon har ägnat dagen åt att spela på sin iTouche och har nått flera nya nivåer ;)

Vi väntade på tåget högt upp i luften och det gick highways åt alla håll och kanter på sidan om oss, mycket trafik och ett himla liv och så blåste det kallt. Det regnade inte längre, men det var mulet. Tåget kom så småningom och vi hoppade på och åkte några stationer till Norwalk. Där väntade vi en stund innan bussen till Disneyland kom, klockan var då runt fyra och vi var hungriga. Planen var att äta först när vi kom fram till Anaheim, men när vi hade åkt bara en liten bit så såg vi ett köpcenter med restauranger så då hoppade vi av där. Norwalk Square tror jag det hette.

Vi började med en sen lunch på Hibachi Buffet och det är asiatisk mat. Det fanns hur mycket att välja på som helst och det mesta smakade bra, utom fisken som inte smakade någonting. De hade grodlår också och det har jag inte ätit sedan jag var på Malta för drygt 23 år sedan och Astrid hade aldrig ätit det tidigare. Det smakade ungefär som jag kom ihåg, lite som kyckling. Riktigt gott var det ingen och jag åt mycket räkor och grönsaker, också lite kött och mycket bläckfisk som är en favorit.

När vi var mätta och lite till gick vi in i en affär och köpte vatten och lite chips som vi tänkte ha till kvällen eller att ta med till Disneyland imorgon. Efter det en stor kaffe på Starbucks. Kl 5.59 pm gick nästa buss till Disneyland så vi gick till hållplatsen. Den var lite försenad och sedan tog det mer än en timme innan vi var framme och då var det mörkt. Vi har fått tag på en soffsurfarvärd här i Anaheim så jag ringde honom från en payphone när vi var framme. Försökte göra det igår, men hittade bara trasiga telefoner. Endera gick det inte att stoppa i pengar eller så fattades luren.

Ikväll gick det bra och telefonen funkade. Gary som han heter tänkte börja förklara hur vi skulle köra för att komma till honom, men då jag sa att vi inte har någon bil så sa han att han skulle komma och hämta oss. Medan vi väntade var vi in i en souvenirshop och Astrid köpte några presenter till två av sina au pairkompisar och så lite mera vykort. De andra vykorten är äntligen skrivna nu, men vi har inte hittat någon brevlåda idag så de är inte postade. Vi ska göra det innan vi kommer hem ;) Antar att det finns en brevlåda på Disneyland.

Gary är pensionär, men jobbar ändå med att köpa och sälja saker. Han hade bilen full med grejer när han kom och hämtade oss, men vi fick i alla fall plats med väskorna. När vi kom hem och han öppnade bakluckan åkte Astrids väska i backen, men hon har bara kläder i den så det gjorde inget. Nu är han iväg och fixar något ärende, Astrid duschar och jag passar på att blogga. Ikväll ska det inte bli så sent för vi vill iväg tidigt till Disneyland. Gary är så snäll så han erbjöd sig att köra oss dit så vi slipper krångla med bussar. Tacksam. 

Vi tänkte att vi skulle ta äventyrsparken då vi inte hinner med båda på en dag, men ikväll har vi tittat och bestämt oss för att gå in i den ursprungliga parken där vissa saker är original sedan 1955 då parken öppnade. Vi får ta äventyrsparken nästa gång ;) I morgon ska vädret igen vara bra, den här regniga dagen var ett undantag i Californien och kom säkert för att vi skulle bli påminda om hur bra vi har det och dessutom har vi varit inomhus i stort sett varje gång skurarna har kommit. Det här är en helt sagolik resa, oavsett att vi var och varannan dag släpar runt på våra tunga, klumpiga väskor på tåg och bussar.

Som det stod i min fortune cookie idag; "It's doing good with what you've got that lights the morning star." Önskar alla en god natt eller underbar dag eftersom klockan i Sverige nu är åtta på morgonen.

Idag var det dags för stränderna i Los Angeles. Vi kollade innan vi gick från hotellet vilka bussar vi skulle åka, men när vi väl kom till Santa Monica Blvd så stämde det inte riktigt. Vi hoppade i alla fall på en buss som det stod Santa Monica på och det var rätt. Det är en lång gata så det tog en stund innan vi var framme. Det var en fin utsikt vi hade när vi kom fram och vi gick över en bro för att komma till stranden. Det var inte så varmt att vi ville lägga oss och sola utan vi tog av oss skorna och gick barfota i stranden. Det blev en upp- och nervänd bild på Astrid igen ;)

På piren fanns det en hel del att titta på och att köpa. Jag sa till Astrid att jag inte ska köpa något mer till mig själv och precis då fick jag se en alldeles underbar orange kjol. Den skrek "Mona, köp mig" och då kunde jag inte låta bli. Har provat den i kväll och den är precis så fin som jag trodde att den skulle vara. Vi gick vidare och lyssnade lite på en kvinna som sjöng, såg några som fiskade och så var det typ ett gym med trapets på ena sidan. Det var en tjej som slängde sig ut där. Det fanns också en nöjespark, men åkattraktionerna var inte igång, däremot spelhallen. 

När vi tyckte vi var klara med Santa Monica Beach drog vi vidare till Venice Beach. Vi gick en bit och hittade en market där vi gick in för att köpa vatten egentligen, men där vi hittade en hel del ekologiska snacks som vi köpte. Popcorn med svartpeppar, blåmajschips med lin- och sesamfrön och solroskärnor och kålchips liknande dem vi köpte i Livingston. De kostade sex dollar och killen i affären frågade om vi ville ha dem ändå, vet inte om han tyckte vi såg fattiga ut ;)

Vi tog en buss till Venice Beach och åkte ett tag tills busschauffören frågade vart vi skulle. När vi sa det så sa han att vi redan åkt förbi, men att vi kunde åka med tillbaka. GPSen fungerade i Astrids iTouch så vi hade lite koll på var vi skulle gå av och när vi tyckte att det var dags så hoppade vi av. Vi behövde bara gå en liten bit så var vi där. Vet inte om det är slut på högsäsongen eller vad, men så mycket spektakulärt såg vi inte. Det skulle vara den här mannen då som lekte med en orm och så var det en som satt på krossat glas medan en kvinna stod på honom. Vi såg inte speciellt många muskelknuttar, ingen riktig body builder, på Musclebeach heller.

I  Californien är det lagligt med medicinsk marijuana enligt delstatslag och på Venice Beach fanns The Green Doctors på flera ställen. På några ställen kostade det 40 $, på ett ställe var det rea så det kostade bara 30 $ ;) Vi avstod dock för vi känner oss inte så sjuka, tvärtom mår vi väldigt bra. Vi la oss på stranden en stund, vi åt vår matsäck och Astrid läste klart sin bok (eller min bok) Tätt intill dagarna av Mustafa Can och jag låg bara och vilade. Höll på somna ett par gånger, men då kom en kylig vind eller så var det någon som var högljudd. 

Vi gick lite till på Venice Beach innan vi tog bussen tillbaka till Santa Monica Beach och efter lite trixande kom vi fram till det ställe där bussen gick som skulle ta oss hem till hotellet. Det var värsta köerna och kallt på bussen, så när vi gick av tog vi en liten omväg via Starbuck's för att köpa kaffe att värma oss med. Vi bytte om på hotellet och så gick vi till Kitchen24 och åt. Vi var båda sugna på kött så vi åt New Your Strip Steak och så bytte vi ut potatismoset mot klyftpotatis med örter och vitlök. Biffen var kryddad med rosmarin, timjan och vitlök och det var supergott. Vi är så mätta och nöjda :)