Salinas

I morse tog vi igen sovmorgon och jag tyckte jag hade sovit läääänge när jag vaknade, men hur jag försökte så kunde jag inte somna om. Gick på toa och tittade på klockan och gissa vad den var, jo 7.23. Låg i alla fall och slappade en stund till och tänkte på mina drömmar (för jag kommer ihåg dem varje morgon nu), bland annat om mina före detta klasskompisar från Ekenäs och så var det någon slags minnesstund för min pappa hemma på Malmgård. Det var mycket folk där. Det finns mycket för det undermedvetna att bearbeta.

The Salinas Valley är en av de största jordbruksproducerande områdena och är därför känt som the "Salad Bowl of the World", men sedan National Steinbeck Center öppnade är det också känt som "Steinbeck Country". Små indianstammar var bofasta här innan spanska soldater och missionärer kom hit och byggde fort och missionärsstationer. Dalen var fortfarande ganska outvecklad tills Mexico tog över från de spanska härskarna och började bevilja landlotter till mexikanska familjer. Det mexikanska arvet är mycket tydligt här i Salinas och allt som är skrivet på engelska finns också på spanska. Ett otal mexikanska restauranger.

Staden Salinas grundades ur de mexikanska rancherna Sausal och Nacional. Under guldrushens tidiga år köpte James Bryant Hill Rancho Nacional och blev en stor veteodlare. Eugene Sherwood som var en stor boskapsuppfödare insåg tidigt järnvägens betydelse för att kunna få ut jordbruksprodukterna på marknaden så han erbjöd Southern Pacific Railroad gratis land mot att få rätt att använda järnvägen och få en depå. 1872 öppnade den och det var då Salinas blev residensstad i Monterey County.

Nu började man i stor skala odla vete, sockerbetor och bönor och efter andra världskriget också "det gröna guldet" sallad, kronärtskockor och broccoli och blev ett av de rikaste områdena i USA. Idag är det fortsatt ett bördigt område och nu kommer det också mycket turister hit. Klimatet är det bästa för att odla och det är också därför de bästa vinerna kommer härifrån. Vi som hade tänkt åka till Paso Robles för att besöka en vineyard där, det här blev så mycket bättre ;) Ingenting sker av en slump och idag har vi fått vänner för livet <3

Jim Ross Riley plockade upp oss vid hotellet strax före 11 och vi trodde vi skulle åka på en tretimmars tripp till en vingård i Salinas Valley. Den trippen tog hela dagen och vi har haft en fantastisk dag med en fantastisk man. Vi började med att diskutera USAs politik när vi åkte och vi hade rätt så lika åsikter om det som händer. Han är ju mera insatt och berättade att det är så mycket folk med tunnelseende i kongressen nu, många från bibelbältet i Texas och därför händer det ingenting. Vi var överens om att människor är rädda och att de hittar sin behörighet i kyrkan och religionen när familjerna inte längre är vad de varit. 

Jag sa att kärlek är min religion, att jag tror på Gud men inte på kyrkan. Han är medlem i kyrkan och som jag förstod det ganska aktiv. Överhuvudtaget aktiv och engagerad i mycket och som vi senare upptäckte så kände han typ alla och verkade väldigt omtyckt vart vi än drog fram. En stor man med ett stort hjärta. Han sa flera gånger att de var blessed som bodde i ett så rikt och bördigt område med ett bra klimat.

Första stoppet gjorde vi vid Mission Nuestra Senora de la Soledad, grundat 9 oktober 1791 och restaurerat 9 oktober 1955. Det ursprungliga missionshuset var bara några väggar kvar av och de blev mindre och mindre för varje år, men de hade byggt upp ett autentiskt. Det fanns ett kapell som var väldigt vackert och fridfullt, en kvinna satt på en bänk men Jim såg henne inte så han berättade för oss om kapellet. Han bad sedan om ursäkt, men hon sa att det inte var någon fara. I ett av rummen hade de byggt upp miniatyrer av alla Missions i Californien. Utanför växte apelsin- och limeträd och på baksidan fanns några vinrankor. De hade också olivträd och sålde bland annat sin egen olivolja i butiken som fanns där. Astrid köpte ett armband. Allt de får in på försäljningen går åt till underhåll.

Kapellet i Mission de Soledad var vacker och fridfullt och jag hade gärna satt mig ner och mediterat en stund om jag varit där ensam

Vi åkte vidare och Jim berättade att det var grönt i dalen och upp mot bergen i ett halvår, fram till mitten av juli ungefär, sedan blev det brunt och bränt. Det regnade cirka 30 mm/år, men floden som mestadels låg under jorden gör att de kan ha bevattning på sina grödor. Att producera sockerbetor är inte längre så lönsamt, så nu är det många som satsar på vingårdar istället. Vi besökte Hahn Estate och det var ett fint ställe med en underbar utsikt över Salinas Valley. På Hahn Estate odlar de Pinot Noir och Chardonnay-druvor.

Vinrankor på Hahn Estate och utsikt över Salinas Valley

Vindruvor

Kvällen innan fick vi en kupong av Trish i informationscentret och den gällde som gratis vinprovning för två personer. Det kostade annars 15$ som man fick dra av om man köpte vin. Det billigaste vinet kostade 14 $ och det dyraste, en Chardonnay, 55$. Vi började med ett vitt vin (ja, jag skrev vi för Astrid smakade också!) som vi inte tyckte speciellt mycket om, sedan ett rosévin som inte smakade så mycket och sedan testade vi fyra röda, också det dyraste, men inget av dem föll oss i smaken. Jag hade tänkt köpa en flaska, men tyckte inte att det var värt pengarna. Det var i alla fall en kul grej och sedan satt vi i solen på en stor terrass och Jim berättade en massa stories för oss.

Vinprovning på Hahn Estate, vår excellenta guide Jim i bakgrunden

Det fanns en svensk tjej som jobbade på vingården, men inte där som vinprovningen var utan någon annanstans. Innan det blev vingård var det här en hästgård och nu var stallarna ombyggda till administrationsbyggnader. Efter en liten stund dök Malin från Sundsvall upp så vi pratade med henne. Hon hade varit länge i USA, tidigare bland annat i Colorado och också bott ett år i Australien så det var länge sedan hon bodde i Sverige. Hon frågade vart vi var på väg därnäst och när vi sa Bakersfield frågade både hon och Jim what on earth vi skulle göra i Bakersfield, vi såg ju normala ut ;) 

Astrid, Malin med rötter i Sundsvall, och Jim

Jim gjorde sig absolut ingen brådska när vi skulle hem och han stannade till lite nu och då och visade saker för oss. Vi skulle också åka in till en Ranch som hette Las Palmas, men där blev det stopp vid infarten för ägarna ville inte längre att besökare skulle komma så nära huset. Det var i alla fall välbevarat trots att det byggdes för länge sedan. Vi åkte förbi gigantiska fält med sallad, blomkål, broccoli och kronärtskockor. På ett fält plockade de jordgubbar, jag avundas dem inte ;)

Jag frågade hur mycket av odlingarna som är ekologiska, det visste inte Jim exakt men han sa att det kommer mer och mer. Jag berättade om Love och hans diagnos och att vi försökte äta så mycket ekologiskt som möjligt. Han berättade att hans fästmö är bipolär då hon ringde och avbokade dagens besök hos sin terapeut i Santa Cruz. Jim hade tänkt köra henne dit på eftermiddagen, men nu hade han ingen tid att passa. Han sa att hon var rädd för att göra saker. Jag berättade då om reflexer och rytmiska rörelser och att man kan bli av med rädslor genom att träna bort stressreflexer.

Ett stort jordgubbsfält

Vi åkte in till den lilla byn Spreckels där Jim bodde och han berättade att han är president där, demokratiskt vald. Det fanns gamla hus där exteriören inte fick ändras och så fanns det nyare hus som var byggda på de tidigare stora tomterna. Han pekade ut huset där han bodde, hans trädgård var ganska vildvuxen. Vi såg också brandstationen, skolan och en park där de firade fiesta 4th of July, då var hela byn med cirka 7 000 invånare på plats. Har svårt att tro att de alla fick plats i den lilla parken.

Vi åkte sedan tillbaka till Salinas och jag gav honom mitt visitkort där jag på baksidan skrivit ner Harald Blomberg och titeln på hans bok, Movements that Heal, och bad honom googla på Harald som har en internationell hemsida. Berättade att han åker hela världen runt och undervisar. Jim tackade så mycket och jag hoppas han skaffar boken för sin fästmös skull, den är inte bara bra för dem som har ADHD. 

Jim undrade vad vi ville göra, kanske åka till busstationen för att fixa biljetter till Bakersfield som han lovade hjälpa oss med. Vi var dock hungriga så vi bestämde att gå till en fiskrestaurang tvärs över gatan för att äta en sen lunch och han frågade om han fick göra oss sällskap vilket han självklart fick. Innan dess ringde han till sjukhusets restaurang och frågade om de serverade ekologisk mat som jag efterfrågade, men det hade de slutat med på grund av at det blev för dyrt. Vi åt alla bläckfisk på The Golden Fish, fast olika rätter, och det var så gott. Han tog bara en appetizer, men han pratade så mycket så han hade hälften kvar när vi var klara.

Efter maten åkte vi till tågstationen och där fanns en arrogant man som ändå hjälpte oss med biljetter till Bakersfield och det var inte så enkelt att åka dit, trots att det inte är speciellt långt. Först åker vi till Paso Robles med buss, sedan buss till Hanford och därifrån tåg till Bakersfield. I PasoRobles får vi vänta drygt två timmar och i Hanford drygt 1,5 timmar. Vi är framme10.07 pm, och då blir vi upplockade av McKinsey och Cody för sista etappen till Tehachapi.

När det var ordnat undrade Jim vad vi ville göra och vi sa att vi ville dricka kaffe och då åkte vi till Rollick’s som han är delägare i. Vi parkerade på baksidan och där mötte vi en av Jims kompisar, Jesiah. De var helt galna båda två och vi skrattade som om det var värsta stand up showen. Vi gick in och Jim undrade om jag ville låna en dator. Vi tog vårt kaffe och Astrid surfade på sin iTouch, Jesiah kom in igen och vi kom på att vi hade samma värderingar så vi hade mycket att prata om.

Han hade skrivit tre böcker och den första handlade om hans liv. Han hade kommit fram till ungefär samma som jag, gjort sig av med sina rädslor och levde här och nu och var inte heller rädd för döden. Jag är nu facebookvän med både Jesiah och Jim så vi ska hålla kontakten. Ibland känns det som om man känt personer hela livet fastän man nyss mötts. När vi hämtade bilen på baksidan gick vi genom infocentret och hälsade på Trish och en kille som hade hund som han klädde ut i Halloweenkostym när vi kom. Så fin ;)

Redo för Halloween - this is America ;)

Jim adopterade oss nästan, för han ville inte bli av med oss ;) Han skulle åka till Costco och handla kattmat och det var helt självklart att vi skulle följa med. Vi hade ändå inget annat planerat så vi följde snällt med.  På Costco får man bara handla om man är medlem, men medlemmar får ta med sig gäster. Ryggsäckar och väskor fick man inte ta med sig så Astrid och jag fick gå tillbaka till bilen med våra väskor.

Jim köpte sin kattmat och vi köpte bröd som är gluten-, mjölk-, nöt- och sojafritt, inga tillsatser heller, bara jäst som jag i vanliga fall brukar undvika. Det var päronjuice och plommonpuré i också så det kanske är lite sött, men det är i alla fall ekologiskt. De hade också hummus som såg jättegod ut, men då vi ska åka buss och tåg hela dagen imorgon så var det inte läge att köpa kylvaror. Vi köpte istället ekologiskt jordnötssmör som håller lite bättre och så ekologiska bananer. Imorgon blir det riktig amerikansk frukost; bröd med jordnötssmör och bananskivor :)

På COSTCO var det storpack av allting - också ekologiska popcorn!

När vi handlat klart stannade vi till hos en tant för då skulle Jim mata hennes hund. Utanför hade han en av sina gamla bilar, en Oldsmobile. Han hade flera veteranbilar och körde med alla. Han var med i två bilklubbar och president i den ena. Efter det kom han inte på något mer att göra så då skjutsade han hem oss till hotellet för sedan skulle han vidare och hälsa på en 90-årig tant. Vi ville tacka honom för att han gett oss en oförglömlig dag så jag sprang upp på hotellrummet och hämtade en Fazers blå åt honom och han blev jätteglad för han älskar choklad sa han och så klappade han sig på magen ;)

Så det är absolut en mening med att vi inte åker genom Californien med bil, för hade vi haft bil hade vi nog aldrig stannat till i Salinas och inte heller frågat hur vi skulle ta oss till en vineyard utan bil. Allt är som det ska. Det verkar också som om mitt kreditkort funkar igen för jag använde det till att boka och betala hotellrummet igår.  Försöker fortfarande få tag i Mårten för att kolla saldot på kortet och få reda på vad det står i det brev jag fått från skatteverket, men han är svår. Fortsättning följer. Tacksam för allt som händer i mitt liv och för den här fantastiska resan med min kära dotter <3

En vacker tanke <3